Lite mer än halva dagen har gått och redan har mycket hänt. Det känns som om jag kastas mellan olika känslolägen idag. Från glädjande besked till väldigt sorgliga besked. Precis som livet är, komprimerat till en förmiddag. En berg- och dalbana... Det är inget riktigt personligt som hänt men det berör mina nära och kära djupt. I mina tankar får jag glädjas med de glada och sörja med de ledsna. Precis som de brukar göra för mig.
När vi är ledsna och förtvivlade dyker den envisa frågan "varför" ofta upp. Varför hände detta mig? Varför ska just hon eller han drabbas? Osv...Vi får sällan något svar. När vi är glada och lyckliga ställer vi sällan frågan "varför". Varför drabbas jag av glädje? Glädjen tar vi för givet. Och det är ju rätt på sätt och vis. Det är vår födslorätt att vara glada och lyckliga! Likväl upplever vi alla djup sorg flera gånger under livet. Vi har rätt till våra tårar och vår förtvivlan! När det är som värst så känns det som om man aldrig skulle kunna vara glad och skratta mer. Men det kan man ju... Med tiden kommer glädjen smygande och man sörjer inte mindre för att man unnar sig ett skratt då och då. Glädjen och sorgen går hand i hand... När jag var som värst inkapslad i min ångest kunde jag inte le eller skratta rent fysiskt. Mitt ansikte var för spänt. Skrattmusklerna fungerade inte! Och jag kunde inte gråta, de musklerna fungerade inte heller. Leendet och skrattet kom tillbaka först. Det gick bra att träna på. Svårare med gråten. Den kommer lite då och då. Både skrattet och tårarna känns befriande! Läkande...
När någon när och kär gått bort kan vi ibland förvånat konstatera att livet, det brusande livet fortgår som om inget hänt. Varför stannar det inte upp? Något hemskt har hänt! Man kan t o m bli arg på livet!... Det har jag varit när sorgen drabbat mig. Men livets flöde stannar inte upp och innerst inne vet vi att det är precis så det ska vara...
Det finns inga ord som tröstar men det finns ord som ger oss styrka. Vi kan vara artiga och säga "jag beklagar". Vi kan också tala direkt från hjärtat. Där finner vi de ord som styrker och stöttar. Och finner vi inga ord så sänd en kram!
Huvudsaken är att man hör av sig... Det är i alla fall min upplevelse...
Jag tror på ett liv efter döden. För jag tror inte att våra själar kan dö.Bara våra kroppar. Det är ingen tro jag prackar på andra, var och en har rätt till sin egen tro.
I kväll tänder jag ljus...
