Lördag före tredje advent. Jag har orkat med en shoppingrunda på stan. Ute i tid, före värsta ruschen. Orkar inte köa. Köpt det mesta av julklapparna, resten köps via nätet. Sönerna önskar sig ingenting, sen kanske någonting och sen dyker det plötsligt upp både det ena och det andra som de verkligen behöver! Därför är det svårt att handla i god tid....
Men ingen julklappshysteri här inte. Annat var det förr, när barnen var små. Då var det julklappsberg som gällde. Mormor, morfar, farmor, farfar och deras respektive nya partners och faster och mostrar...alla ville ge barnen julklappar. Därav berget. Sen orkade barnen bara öppna ett paket själva och sen satt vi föräldrar och slet i snören,papper och tejp och försökte febrilt komma ihåg vem som skänkt vad... "Fick han den här av farmor? Nej, det måste ha varit morfar, eller...?" Inte kul när man inte kommer ihåg vad man ska tacka för! -"Passade tröjan, den var inte för liten?" Hm...vilken tröja, han fick så många? -"Tyckte han om boken?" Ää...boken? Fick han en bok också??? Hjälp, den har jag missat! Måste gå igenom julklappspappersskräpet!!!
Så kunde det vara... Egentligen vansinnigt! Jag vill inte verka otacksam men detta överflöd...när det finns så många som inte har någonting...Hur lär man dessa "överflödsgenerationet" tacksamhet? Att inte ta allting för givet?
Jag märker att mina söner i alla fall känner glädje i att ge. Och även tacksamhet över det lilla. Kanske har jag och min make lyckats överföra detta till dem? Jag vet själv att jag lärt mig tacksamhet från min mor. Att känna och uttrycka tacksamhet. Och det är jag tacksam för...tihi...;))
Jag stressar allt mindre för varje jul som kommer. Struntar allt mer i alla måsten. Som ung skulle jag göra allt som mamma gjorde. Storstäda i varenda vrå,bona golven, baka, sätta upp julgardiner, koka knäck och forma marsipangodis, putsa silver, byta till juldukar, julpynta, klä granen sent på uppesittarkvälken, julhandla, skriva och skicka julkort mm mm. Att förena detta med heltidsarbete och små barn... gick ju inte i längden... även om vi var två om det mesta...Jag blev en stressad hagga! Ingen fridfull "tomtemor" precis. Jag och maken började prioritera. Vad är nödvändigt? Vad är kul? Nu blir det vanlig veckostädning, mindre sorter på julbordet, köpta pepparkakor, mindre julpynt, de vanliga gardinerna. Och högen julklappar har minskat...lite...;)
Jag beundrar kvinnor och män som bakar för att de känner glädje i det. Jag håller alltid på och ursäktar mig för att jag "bara" bjuder på köpebröd. Förut var det ju tvärtom, då bad man om ursäkt för att man "bara" bjöd på hembakat...
Men vi fikar så sällan i min familj. Visst är det gott men det är mackor också. Finns det hembakat bröd i min frys så är det svärmor som varit framme. ;)
När vi gjort vår stadsrunda, maken och jag, parkerade vi i garaget och tog hissen upp till lägenheten med alla klapparna och intog en lunch. Och planerade lite matinköp. Vi skriver våra inköpslistor på mobilen numera.(Så "moderna" är vi) Då börjar maken fara omkring och känna på och i alla fickor letandes efter sin mobil. Konstaterar att den måste vara kvar i bilen. "Ja, men, jag skriver på min mobil och sms:ar det till din", säger jag. När jag skrivit och skickat kommer jag på att jag glömt att skriva upp potatis. "Gör inget, tycker maken," jag kommer ihåg det ändå." -Men är du säker på det? " undrar jag. "Ja,ja, inga problem!"
Maken far iväg och handlar i den blöta snöyran. På hemväg ringer han: - "Du jag glömde potatisen"....
Sådant är livet för oss, detta medelålders par. Är det inte han som glömt så är det jag. Och värst är det när båda glömmer...;)
Vår stolta julbock brann före jul i år igen. Det andra kallar för "tradition" och "bra PR" kallar vi i stan för sabotage och dålig PR...
När mörkret lägger sig och det är dags att tända ljus kan vi ju tänka lite extra på offren och anhöriga i den hemska skolmassakern i USA...<3 Och på alla andra offer för allt detta skoningslösa våld som finns i vår värld. Låt ljuset segra!
Det viktigaste i juletid är julefrid. Sinnesro. Och att sprida ljus och glädje och hopp! Tycker jag.
