Humor är förenande. Skratt är läkande. Igår hade jag besök av mina kära halvsystrar. Trots den stora åldersskillnaden skrattar vi åt samma saker. Jag har inte skrattat så mycket på evigheter som jag gjorde igår. Mina systrar och min son tog hand om mig. Handlade, lagade mat, dukade, diskade och dessa ungdomars pigga livsglädje och sprudlande skratt kändes läkande för mig. Fick dessutom en behandling till av min syster som är osteopat. Det känns i kroppen idag. Men förhoppningsvis är det som med mycket annat: det måste bli värre innan det blir bra...
Ikväll är de alla tre i Stockholm för att se den viktiga fotbollsmatchen på storbildsskärm. Det lär vara en hel del andra människor där också denna fina junikväll. Jag och den snart hemkomna maken får nöja oss med att titta på den vanliga lilla bildskärmen. ;)
Vi är redan i mitten av juni. Sommarlov och snart midsommar. Min resa på Bättringsvägen fortsätter. Det känns bra när de som följt mig på vägen påpekar att jag gör framsteg och att det syns i mina ögon att jag är piggare nu. Svårt att se och känna det själv men jag vet ju att innerst där inne finns en stark kärna och ett starkt ljus...
I förra inlägget skrev jag om "dagarnas färger". Nu vet jag att detta har ett fint namn: synestesi! Ska snart skriva mer om detta speciella fenomen...spännande!
Nu har de förutspått regn i en veckas tid här där jag bor. Och visst, det har regnat...lite... Men mest har det varit sol :)))
Angående matchen i kväll får man väl citera texten på en gammal bonad: "Sluta aldrig hoppas
sluta aldrig be
under kan ju ske"
Och det gäller väl det mesta här i livet...:)
