Utbränd - igen...
Många tycker inte om ordet "utbränd" men jag tycker att det är ett bra ord, för det är just det man är - utbränd.
När man kämpat på, för mycket, för lång tid och " gått in i väggen", kan man välja att stå kvar och stampa och stånga sig blodig eller dråsa ner och bli liggande. Jag ramlade ihop. Varken ben, rygg eller huvud orkade hålla mig uppe längre. Jag var känslig för ljus och ljud. Jag låg där och tänkte. Huvudet var som en tryckkokare. Varför hade jag halkat in på den här resan? Fanns det inga varningstecken längs vägen? De fanns säkert men jag såg dem inte...
Med stöd tvingade jag mig upp på darriga ben och bestämde mig för att " resa hem" - hem till det som är jag!
På den vägen är jag nu. Det går långsamt. Jag stannar vid hållplatser längs vägen. Två ggr hos fantastisk kiropraktor som" knäcker" och öppnar upp mina spända muskler och förklarar sambanden i kroppen. Min underbara syster kommer hem och masserar. En hållplats är akuten en tidig morgon då jag känner mig så " konstig". - " Inget fel på dig" säger den unge läkaren och tillägger att jag kan väl uppsöka hälsocentralen för "stressen och oron". - " Det är inget vi kan ta här på akuten nu halv 7 på morgonen" förklarar han. Jag vet, jag vet...själen passar inte in på akuten. För hur tar man prover på själen???
Jag gråter ut min ångest hos en underbar vän som pysslar om mig. Efter helgen får jag tid hos bra doktor på hälsocentralen. Får medicin för att kunna sova och på sikt bli mindre nedstämd + en tid hos psykolog.
Jag tränar min kropp att bete sig normalt. Att gå, stå och sitta. Att orka. Hela tiden med stöd av min fantastiske make. Ibland är mina söner här och hjälper mig och ibland ställer vänner upp. Min tacksamhet är djup. Min resa fortsätter... Vägen hem...
Under tiden har våren kommit! Ovanligt tidigt. Hurra!!!
Har varit ett dygn ute i vårt torp. Sett fjärilar och hört fågelkvitter.
När vi öppnade boddörren flög hundratals småflugor ( knott? ) ut i det fria.
