Sitter på balkongen och njuter i solskenet denna fantastiskt vackra höstdag. Blundar och vänder upp ansiktet mot solen och låter solstrålarna värma ansikte och kropp. Plötsligt hör jag fågelkvitter. Jag ser inga fåglar men jag hör. Om man blundar och bara lyssnar kan man få en känsla av vår :)
Men det är inte vår, det är höst. Och gudomligt vackert med alla höstnyanser på löv och bär.
Varför finns det inte så många sånger om hösten? Om skönheten. När jag jobbade inom barnomsorgen minns jag att vi sjöng om "Herr Kantarell" så många gånger att man nästan tröttnade på den ;) Minns också att jag skrev en ny text till "Björnen sover" om lövens höstfärger... Målade flanellografbilder att sätta upp på tavlan också. Löv, löv, löv... Det var då det. Nu finns det förhoppningsvis nya barnvisor som handlar om hösten. Undrar om man fortfarande använder flanellograf? Eller är det för "stenålders"?
Huvudet är plötsligt fullt med höstminnen. Hur jag och mina gymnasiekompisar brukade gå till Engelska Parken i Uppsala och "toka" oss. Sparka och hoppa i lövhögarna! Hur kul som helst! Det skulle jag inte våga göra nu. Risken är väl stor att man skulle bli tagen för "en galen tant"... Men innerst där inne är jag fortfarande en tonåring som har lust att dansa i lövhögar...;)
Maken och jag tog en rejäl långpromenad idag och njöt ( i stilla lunk ) av den vackra höstdagen. Snart ska vinterdäcken på men ännu så länge är det lite "brittsommar".
Önskar att solen lyser på er alla! Minns att solen går upp för Dig!
