Som ringar på vattnet

Har varit på en kär väns begravning. En vän som kom in i mitt liv som en "bonusperson" för många år sedan.. Jag fick då dessutom "plastbröder" och en "plastsyster". Kan låta lite kallt det där med "plast" men i detta fallet är det enbart positivt. :)
Att vara på begravning är smärtsamt och sorgligt. Dock finns en trygghet i själva ceremonin. I orden, ritualen och musiken. Och i den gemensamma sorgen. Att förenas i tårar, kramar och minnen. Mitt upp i alltihop även ett och annat leende och ett litet skratt. Livliga barn som springer omkring och gamla människor som stapplande och med stor möda orkat ta sig till kyrkan. Det är något vackert och varmt över detta.Begravningsdagen var molnig och blåsigMen plötsligt hände något märkligt och fantastiskt.Precis när prästen sagt några ord om ett mörker som flytt lystes hela kyrksalen upp av solljus!!!...
Märkligt och fantastiskt var också att jag orkade vara med! Visst kämpade jag men jag fick kraft "någonstans" ifrån... När man måste stödja och hjälpa andra finns ofta kraften där... Kraft får man också av all omtanke från släkt och vänner. Alla stödjande sms och alla varma ord och kramar. Tack!
Tacksamhet känner jag också till min vän som kämpade mot sjukdomen och som somnade in först när jag blivit så bra att jag kunde resa och vara med och vara ett stöd för min mor. Sista gången vi talades vid i telefon berättade jag att jag "mår bättre nu"...

Livet går inte i repris. Varje människa är oersättlig. Den sista hälsningen är smärtsam. Avskedet gör ont. Förlusten är enorm.

En gammal sjökapten har nått sin hamn... Mina ord till honom vid hans kista var: - "Vi möts igen". Det är min övertygelse, vi kommer att mötas igen!

I en krönika i GP citerar Tomas Sjödin sin kollega PA Dahl: " Sorgearbetet är en möjlighet att berätta om förlusten många gånger så att den kan lägga sig till ro på ett bättre ställe."

Ta vara på varandra! Så länge vi har varandra...

Den ljusa tiden av dagen blir nu allt kortare. Hösten är här.

"Det är en tröst att hösten är så vacker."
-Kajenn SvD

Min resa längs Bättringsvägen kommer rent bokstavligt att ta mig söderut några dagar. Rättare sagt sydväst. En för mig lång resa. Det finns saker man bara måste göra! För sig själv och för andra... Förhoppningsvis kommer kraften till en när man helt enkelt måste ha kraft...
Jag kan inte svika min mor och jag kan inte svika mig själv... Jag måste orka!
Just nu känns det som om livet, dagarna och nätterna rusar fram i hög hastighet. Den där dagen som låg framför mig, långt därborta i framtiden är strax här. Jag som skulle vila...för att orka! Men livet vilar inte! Det är där hela tiden. Tar mig i handen och säger " upp och iväg med dig". Orka, orka, orka...
Ibland är "måste" en del av livet... Livet är alla de där dagarna. Livet är Här och Nu.

"Livet är det som händer dig medan du planerar något annat"
- John Lennon


Såg ett så bra citat av Deepak Chopra på Facebook idag:

"Be happy for no reason, like a child. If you are happy for a reason, you're in trouble, because that reason can be taken from you."

Jag tror man måste försöka vara lite mer som ett barn ibland. Inte hela tiden kämpa för att vara lycklig, söka efter orsak till att vara lycklig. Bara helt enkelt ge upp och bara vara lycklig.
Svårt? Ja. Klokt? Ja.

Om man tänker på ett barns lyckliga leende, lyckliga skratt, då blir man varm inombords och man får ett litet lyckostänk :)

Härom kvällen tog jag och maken en promenad längs med ån. Strosade, tittade på båtarna och beundrade den vackra hösthimlen.

Jag gjorde det! Jag klarade av det! Ett Framsteg på Bättringsvägen...
Jag klarade ÄNTLIGEN av att med makens hjälp ta mig till frissan och bli klippt! Det alltför långa håret föll offer för saxen och landade på golvet. Det såg ut som en pälsmatta runt stolen. Om det blev något hår kvar? Jodå, men betydligt mindre än vad jag trott innan. I och med att håret växt ut så mycket som det gjort föreslog min frissa lite försiktigt att jag kunde välja en ny frisyr. -"Ja, gör något nytt, något annorlunda! Gör något kul! Jag litar helt på dig", svarade jag. Och nytt blev det, kortare blev det, kul blev det! Så befriande!!! Jag gav min underbara frissa en kram innan jag gick därifrån.
Det var så annorlunda att maken nästan undrade om det var samma kvinna han lämnade och sen hämtade ;))
Gissa om jag hade feel-good-känsla då!

När vi parkerade i P-huset och gick genom Gallerian ut på torget undrade maken när jag senast var där. Jag konstaterade att det måste ha varit i slutet av januari eller februari... Mer än ett halvår sedan... Fick lite blandade känslor. Både glädje och sorg. Dessutom blev jag yr av alla intrycken. Egentligen så vardagliga men ändå så starka och obekanta... Vart har jag varit den senaste tiden? På en resa... Jag startade i landet "ingenstans" där allt var mörker och smärta och rädsla. Jag inser att jag kommit långt, ut i ljuset igen. Men har en bra bit kvar.

"Vet att allting sker vi rätt tidpunkt,
såsom det förvisso finns
en rätt tid och en rätt plats för allting."
Ur Eileen Caddys kalender 21 september

Det är en strålande höstdag idag. Sol och blå himmel och glittrande vatten. Jag njuter av den från balkongen.
Om en vecka är jag på begravning. Talade med min mor i telefon idag. Vi talade om sorg. Hur olika sorgen är från människa till människa. Och om hur svårt det är i vårt land att få uttrycka sin sorg. Vi ska ju alltid vara så behärskade och duktiga. Mamma jämförde med hur det är i länder söderut. Hur man får gråta och skrika och visa sina känslor öppet. Hur alla deltar. Här är vi, trots hälsningar och kramar ändå på något sätt ensamma i sorgen. Vi får liksom inte uttrycka den riktigt. Den är så "privat". Vad som är fel och vad som är rätt det vet inte jag och behoven skiftar väl också. Men mycket ligger nog i vår uppfostran och i våra präglingar. I vår kultur. Det gäller att " hålla masken". Att varken skratta eller gråta så mycket att det blir störande för omgivningen. Det blir så pinsamt...

Samma sak är det med psykisk utmattning och utbrändhet. Att inte orka leverera, vara till nytta för samhället, prestera... Pinsamt och besvärligt...
Men tro mig, jag har:
Skärpt till mig, tagit mig i kragen, kommit igen, haft is i magen, kämpat på, tagit nya tag, tänkt positivt, lyft mig i håret, kämpat lite till, bitit i hop...alldeles för länge! Därför "gick jag in i väggen..."

"Utbrändhet = en sund reaktion på ett sjukt samhälle"
Sa någon på TV för några år sedan.

Nu önskar jag alla en fin helg! Var rädda om er och varandra. :)

"Det är inte klokt att rusa omkring...
Att förbruka mycket energi leder till utmattning."
- Lao Tzu Tao Te Ching

Ta det lugnt... Det är Din Tid nu! Njut av höstens vackra färger, de vackra löven.

Och till sist:
Grattis till smileyn som fyller 30 år! :-)

"Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär."
- Erik Blomberg

INSIKT
En dag 1999, sitter min då 6-årige son och målar i en målarbok. Plötsligt tittar han upp och säger: -" Där det är mörkt, där syns det ljusa."

De orden tar jag med mig in i hösten. Nu när det mörknar allt tidigare på kvällarna...

Jag vandrar vidare längs med Bättringsvägen. Ibland trampar jag snett och ibland tvekar jag. Det finns hål i vägen som jag ibland klarar av att hoppa över men ibland ramlar jag ner och måste kravla mig upp igen. Men hålen är inte lika djupa längre.
Man kan tycka att min hemska resa varit onödig och utan syfte. Jag har stundom känt det som om jag varit i "helvetet". Men nu har jag fått tecken på att min resa inte varit förgäves...Jag är på väg hem...Och jag vet att framtiden är ljus!

Mina egna ord:
"Jag rensar ur
Jag rensar ut
allt det gamla som gör ont
Då var Då, Nu är Nu

Misslyckanden, tårar, svek
otillräcklighet, smärta, sorg, stress, underlägsenhet, förtryck...

allt ska ur min själ
ut ur min kropp - bort!

kvar finns
hopp, kärlek, glädje
glada minnen, tacksamhet
styrka, tillit
Då var Då. Nu är Nu"

Detta är en process som pågår...

Ta vara på det ljus som finns och sprid ditt inre ljus! Så tar vi oss igenom mörkret - tillsammans :)

Det är stimmigt kring matbordet. Fåglarnas matbord. Småfåglarna, talgoxar, tofsmesar och tättingar, pilar mellan träd och fågelbord. Nötväckan tar för sig av talgbollarna. Plötsligt blir det ett väldigt liv.Småfåglarna flyger tjattrande iväg. Nötväckan sitter lugnt kvar. En oinbjuden gäst har dykt upp. Ekorren!
Vi tittar fascinerat på ekorrens akrobatik för att komma åt "godiset". Efter en stund tycker maken synd om fåglarna och smyger närmare för att skrämma bort ekorren. Han kommer mycket nära innan ekorren högljutt klättrar långt upp på tallstammen. Ekorrens knackande läte hörs en lång stund medans den hoppar från "tallegren" till enen, till granen och högt upp i björken. Den verkar inte nöjd med situationen. Men stannar ibland upp för att skala en kotte.
Nu är småfåglarna glada igen...

Det är en varm, stilla höstdag. Solen lyser från en molnfri himmel. De gula höstlöven glimmar som guld i solskenet.
När fåglarna kvittrar så vackert får man en liten känsla av...vår?!

En vacker fjäril fladdrar förbi mig när jag sitter här på förstukvisten. Jag minns inte namnet. Min son ser oförstående ut. -"Vad spelar det för roll vad den heter? Fjärilar och fåglar intresserar mig inte". Säger han. Suck... Jag har misslyckats... Jag som under mina barns barndom försökt ingjuta lite naturkänsla. Det har känts viktigt. Och roligt.Kanske minns de lite av detta senare i livet. Inte alla namn och sorter men just den där, känslan för naturen... Om inte natur och miljö är viktigt, hur ser då framtiden ut? Det levande livet! Det man aldrig kan uppleva på dataskärmen...

Astrarna börjar blomma nu men Kärleksörten visar inga tecken på att blomma i år. Stockrosen vi fick förra året har stora knoppar och håller på att slå ut. Lite sent...men i alla fall...

Båda mina söner var under sina uppväxtår "tokiga i" att bygga kojor. Äldste sonen byggde på höjden, långt upp i en tall. Den yngre byggde en avlång koja som växte på längden. Många är de kompisar som varit med och spikat på dessa kojor. Under senare år har kojorna stått och förfallit. Och blivit rent av farliga att vistas i.Nu är det dags att riva! Inte utan protester... Det är så många härliga barndomsminnen som ryms i dessa byggen.
Men man vet aldrig, om några år kanske det är nya kojbyggen på gång. Nya glada barnaröster och ett ständigt spikande i regn som i solsken. Då är det också dags att fylla på plåsterförrådet igen. ;)

Och till våren kommer nya hyresgäster i fågelholken...

Jag kan inte låta bli att undra om min äldste sons hund är den enda hunden i världen som lyckats låsa in sig själv på toaletten?...:) När min yngste son var hundvakt nyligen hände följande: För att få uppmärksamhet gör hunden det han brukar göra. Han öppnar toalettdörren och går in och sticker ner nosen i tvättkorgen och stjäl en strumpa. Trött på att jaga och säga ifrån provar sonen med att stänga dörren. Kanske släpper vovven strumpan självmant nu? Sonen öppnar dörren och kollar. Hund med strumpa i munnen. Han testar en gång till. Samma resultat. Stänger dörren igen och avvaktar en längre stund. Då hör han hur hunden kastar sig mot dörren. Istället för att dörren öppnas låter det som om dörren går i lås!!! Mycket riktigt...det "lyser" rött...låst! ...
Tack och lov går det att fixa med en nyckel... Tur det för känner jag den hunden rätt så hade han inte gett sig förrän han krafsat sig igenom dörren!...:))

Hundar är fantastiska! Det där med att dem "vet"...
Jag tänker på min cocker spaniel som jag hade under tonåren. Under gymnasietiden bodde hon "hemma" hos mina föräldrar. Själv bodde jag på internat i lärdomsstaden. Jag kom ofta hem på helgerna och ibland mitt i veckan. Mina föräldrar visste alltid när jag klev av bussen en bra bit bort. För då kom alltid min spaniel nerspringandes för trappan och la sig vid ytterdörren och väntade på mig... Det stämde alltid! Hon kände på sig...:) hon visste...
Sjätte sinne kallar vissa detta för. Det tror jag vi människor också har...Mer eller mindre utvecklat...;) Intuition...

Jag knallar vidare på Bättringsvägen. Vissa dagar är bra, andra mindre bra. Ibland tappar jag tålamodet och tilliten och blir arg, ledsen och besviken. Men det är väl så processen är?

"You don't have a soul.
You are a Soul.
You have a body."
-C.S Lewis

Gårdagens väder bjöd på sol, vind och värme. Jag tog på mig alldeles för mycket kläder när jag gick ut på promenad. Men det gjorde inget :). Idag är det mer mulet men varmt. Sköna höstdagar!

Många klagar på att de blivit så glömska. Jag hör till den skaran... Det är väl åldern? ;)
Blev glad när jag möttes av följande ord på Facebook idag. Det är min favoritfilosof Nalle Puh som konstaterar:

"Jag har inte glömt, jag kommer bara inte ihåg."

En sådan underbar höstdag! Solen skiner och värmer. Himlen är blå och vita molntussar seglar snabbt förbi. Höstvinden tar tag i träden och några gula löv dansar i luften. Nere vid sjön kluckade vågorna högljutt mot stranden.

Min favoritstol bars ut igen och nu sitter jag här och höstfilosoferar. Lyssnar på vindens sus i trädtopparna. Har beslutat mig för att utnämna September till "hoppets månad".
Hopp om en skön höst, en "lagom" vinter, en tidig vår och en varm sommar... Hopp om att finna balans i livet. Hopp om vila och aktivitet. Hopp om hälsa och glädje. Hopp om vänskap och kärlek...Till alla!

"I dag är höstens första dag;
förvissning är naturens lag,
och mörkrets tider stunda.
Hur rann du, höstens timme, opp
så blomsterprydd som vårens knopp,.
så klar av ljus, rik på hopp?"
-Zacharias Topelius

Vi förbereder höstsäsongen. Innanföntstren sätts på plats. Utemöbler bärs in. Blommorna får övervintra i gamla köket. Gräset klipps en sista gång... Det är höst i torpet. Ett visst vemod sänker sig över oss. Men vi bär hoppet inom oss... Det ljusnar alltid och det kommer alltid en vår! Och vi skulle inte uppskatta ljuset om inte mörkret fanns.
Hösten kan vara förföriskt vacker...

Sonen pluggar ekonomi inne i stugans värme. Maken och jag funderar på att ta ytterligare en promenad. Sen blir det fika!
Nu tar vinden i ordentligt! Den dånar! Jag måste ställa mig upp och borsta av mig alla löv och frön som regnade ner över mig.
Kan inte låta bli att skratta åt höstens "tokerier".
Dansande, virvlande löv i solsken. Fröna som landar i jorden, hoppet om en ny vår...:))
Det är väl bara att dansa med...

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle leta goda nyheter att dela med mig av. Jag har letat men letade nog på fel ställen... Måste hitta positivare nyhetsförmedlare. Jag vet var jag ska leta och kommer återkomma till det jag hittat i framtida inlägg...:)

September har ju startat med sorg för min och mina anhörigas del. En begravning väntar i slutet av månaden. När någon man känt länge dör har man så många minnen ihop. Minnena poppar upp hela tiden. Särskilt när man tittar igenom album och fotohögar. Så mycket roligt vi gjort tillsammans! Visst finns det jobbiga och tråkiga minnen också men de viftar jag bort. Det är vänskap, samhörighet och skratt som betyder något. Och där bor saknaden...

Att se på TV kan göra en glad. Det kan också göra en förvirrad, konfunderad och ledsen. Mest ledsen blir jag över hur orättvist världens resurser är fördelade. Jag "roade" mig häromkvällen med att glo på "Svenska Hollywoodfruar"... Kvinnor som har precis hur mycket pengar som helst. De har gift sig rikt. Blonda och vackra (?) och ytliga. De spenderar sina pengar på bl a ögonfransförlängning med någon form av "minkcreme" (???) och på små rosa "klänningar" som de klär på sina små hundvalpar...!!! Efter detta program tittade jag på nyheterna. Där möttes jag av fruktansvärda bilder på Syriens barn... Bilder från flyktingläger i Libanon. Gråtande, skadade, sjuka människor... Kontrasterna mellan programmen var oerhörda... Kunde inte låta bli att fundera på om bilderna på Syriens barn någonsin når Hollywoodfruarna?
Kände också en djup tacksamhet över alla dessa modiga människor som försöker hjälpa alla dessa trasiga människor i flyktinglägren. Tacksamhet också över att få bo i ett fredligt land med sjukvård och annan trygghet.
Bilderna på blodiga barnfötter och ljudet av den förtvivlade gråten går inte att stänga av eller vifta bort ens när programmet tar slut...
Vad kan vi göra? Naturligtvis stödja hjälporganisationerna. Tända ljus. Be och meditera. Sända kärleksfulla tankar.
Bara inte blunda...inte glömma. Freden börjar inom oss alla...

"Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer."
-Stig Dagerman

"Maktbalansen i världen har alltid
avspeglats i kastrullerna."
-Tore Wretman

De senaste dagarna har det varit minst sagt växlande väder. Ömsom varmt ömsom kallt. Mycket sol och lite regn. "Nu är det höst", säger vi när vinden viner om knuten. "Minsann om inte sommaren dröjer sig kvar" , säger vi när solen strålar från en klarblå himmel och kvällen är ljum... Det är September!

Låt oss tända ljus i höstmörkret. Jag tänder ljus för Syriens barn, för min sörjande mor och för en vän som har det jobbigt.

Jag känner mig som om jag är i ett vakuum samtidigt som jag gör saker, hör och ser och andas...släpper bara in verkligheten lite i taget...
En livsgnista tog slut och en livslåga slocknade. En trött gammal själ lämnade jordelivet. Kampen och smärtan är över. Änglarna hämtade honom och förde honom hem till ljuset.
Vi tänder ljus och minns. Med glädje och tacksamhet. Och av sorg och saknad.
Vi tänder också ett ljus för min mamma som mist sin make, sin bäste vän...

Igår sa vi och staden farväl till sommaren och välkomnade hösten. Med bl a 5000 lysande marschaller längs med ån. Mäktigt och vackert. Att välkomna hösten kan verka fel för en del. Många mår dåligt när mörkret lägger sig. Andra njuter av höstens vackra färger, den klara luften, att tända ljus och mysa inomhus. Vi är alla olika. Och vi måste alla ta oss genom mörkret för att få se ljuset igen. Vi gör det tillsammans!
Men ännu är vi bara i början av september. Ännu utlovar väderprognosen sommartemperaturer de närmaste dagarna. Ännu en tid lyser solen upp större delen av dagen :) Ännu har inte vemodet lagt sig över oss...

Jag önskar alla en fin vecka! Nu ska jag leta upp goda nyheter och dela med mig av här på bloggen :)