Augustinatt är väldigt svart. Särskilt här i skogen i torpet. Efter ett ordentligt åskväder, blixt, dunder och knall är det åter tyst och stilla. Går snabbt i det blöta gräset över till gamla stugan för att sova. Svart natt. Stilla. Tyst. Hinner tänka, "vad gömmer sig där i skogen?" Allt det där jag inte ser eller hör... Rädd? Nej, inte här i torpet. Jag är lugn här. Känner ro här. Det vilar någon form av välsignelse över torpet. "Något" eller "någon" skyddar oss....
På väggen vid min säng hänger en gammal broderad bonad: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är."
Kl 00.30
God natt!
Kan inte sova. Vänder och vrider på mig. Täcke av, täcke på. Vänder på kudden. Nej, inte bra. Puffar till kudden. Nu då! Nej...Hör klockan slå där nere. Klockan blir ett. Halv två. Men visst har jag väl slumrat till i alla fall? Eller? Klockan slår två. Rätt som det är sitter hunden i min säng. Nej, gå ner! Han tittar oförstående på mig och lägger sig ner, tung som en mjölsäck. Okey, en stund då...efter en kvart har jag kramp i benen. Maken vaknar och manar på hunden att lägga sig i hans knäveck istället...till slut funkar det, hunden faller ner med en tung suck hos maken. Klockan slår halv tre...både hund och make snarkar gott...
Jag springer och springer. Klättrar. Hoppar. Öppnar dörrar och stänger dörrar. Letar. Pratar med människor om konstiga saker. Försöker få upp en toalett ur en väska!!...
Vaknar med ett ryck. Vill inte drömma mer! Ryggen och nacken värker. Sätter mig upp. Huvudet känns tungt som bly...Maken och hunden gick upp för längesedan...
Ute är det stilla. Känns tungt i luften. Molnigt. Efter frukost tar vi en promenad till sjön. Sitter stilla och filosoferar. Blank vattenspegel. Det kan inte ha kommit några större mängder regnvatten igår under åskovädret. Båten behöver inte ösas ur.Någon har klippt vass. En andfamilj ligger stilla i strandkanten. Det är "mittemellanfamiljen" som ligger där. Ungarna är halvstora, fortfarande lite duniga. Mamma and bevakar oss. Ungarna ligger tätt intill varandra. Ser inte ut att vilja vakna ännu. Först ser det ut att vara bara två ungar. Men det är fyra. De ligger så tätt, så tätt. :)
Make och hund åker in en sväng till stan. Jag blir kvar. Plockar lite, sopar lite.
Värken i rygg och nacke blir värre.
-"Vad är det vi håller på med?" undrar kroppen.
-"Jag vill bara göra det som måste göras, det där som gick som en dans förr", svarar mitt ego.
- "Måste?", undrar förnuftet.
- "Snälla ta det lugnt", säger själen. "Vila, tids nog så...."
- "Tack", svarar kroppen och sträcker ut sig en stund i soffan....
Klockan är 12.57. Solen tittar fram. En stor del av dagen återstår ...:)
