Om någon skulle fråga mig om jag samlar på något skulle jag nog säga nej. Men vid närmare eftertanke så gör jag ju det. Jag samlar ju på stenar. Jag är lite "stengalen" faktiskt. När jag är på Gotland går jag ofta med huvudet nersänkt, spanande efter stenar. Där finns ju så många läckra stenar! Sandstenar, fossiler, klapperstenar... Och när jag vandrar i skogen fascineras jag av alla dessa stenformationer som finns. Alla vackra stenar med mossa på.
De ser så hemlighetsfulla ut. Det känns lite mystiskt ibland. Fantasin sätter igång och man förväntar sig nästan att få se ett John Bauer-troll komma smygande...
Tänk om stenar kunde berätta...
Jag har en sten som glimmar av äkta guld. Den är från Saxnäs. En massa stenar från Gotland och Jylland. En sten från Mazada i Israel. Stenar från en klar källa i Dalarna...m fl....
De finns överallt i lägenheten och i torpet. Ofta tillsammans med snäckor och musselskal.
Jag köper ytterst sällan souvenirer när jag är ute och reser. Jag tar med mig stenar som minnen. En kall vinterdag är det mysigt att krama en sten och minnas stranden, den ljumma vinden, vågbruset....
Idag har jag jobbat. Mycket. Det känns i kroppen men själen mår bra. :)
Nu sjunger jag med Lotta på Liseberg. Jag och sonen klämmer i i alla klämmiga låtar. Försöker nästan överrösta varandra. Helknasigt men kul :))
Man måste vara lite knasig ibland. Eller hur. Nu säger Caroline af Ugglas att alla kan sjunga! Så det så! ;)
Sjung! Det blir man glad av. Både i kroppen och i själen :))
Även gråa stenar är vackra. Häromdagen hittade jag min "hjärtsten" . Det var t o m en "dubbelhjärtsten".
<3 <3
