Nu har jag fått känna och nosa på mitt lilla barnbarn. Lilla söta rosiga Izabelle. Fick inte se så mycket av hennes ögon, hon sov lugnt hela tiden. :-)
Minnena från min tid som nyförlöst mamma kom tillbaka. Hur känslorna åkte upp och ner. Mellan den otroliga lyckan och så den plötsliga gråten som plötsligt dök upp från ingenstans.... Sömnbrist och hoppande hormoner är en dålig kombo. Men det går. På något märkligt sätt fixar man det. Kärlek, kärlek, kärlek....<3 Man är starkare än vad man tror!
Vi har ju en bit att åka och åker nu i krypfart i en tunnel någonstans i Stockholm. Och nu står vi helt stilla... Tack och lov att man slipper utsättas för sånt här varje dag! Hur orkar Stockholmarna? Beundransvärt!(Men alla orkar inte, förstås...) Ett fasligt tutande är det här också. Det är väl några som tränger sig.... Vågar inte tänka på mängden avgaser som pyser ut här...
Skönt att komma ut ur tunneln. Ut i kvällsljuset. Det är en vacker himmel över huvudstaden :-)
Vi förvånas över allt nytt. Nya hus, nya vägar, nya broar. Och tunnlar. T o m Rinkeby har fått en egen tunnel. Har bott i Rinkeby. För en halv evighet sedan. Känns som om det var i ett annat liv ;-) Min son påstår att man inte kan gå igenom Rinkeby utan att bli nedslagen. Jag tror inte på det...Det var fascinerande och lärorikt att bo där. Tillsammans med människor från hela världen. :-)
Nu blir det kvällsmacka hos svärmor innan vi återvänder till hemmet i den mer "lagom" stora staden :-)
