Rofyllt och tyst
När jag vaknade i morse hade jag huvudet fullt med påskpsalmer!! Vet inte var de kom ifrån? Har inte sjungit dem under massor av år eftersom jag inte är "kyrklig" längre. Kanske var det "någon" som ville påminna mig om Jesus? ;-)
Påsken är ett mysterium...
När jag och sonen tog en promenad med hunden längs skogsvägen ner till ängen tidigare i dag, pratade vi om det här med ljuset, våren, värmen. Om hur vi människor lever upp igen. Precis som naturen. Vi skojade om att vi kanske skulle möta en yrvaken björn...det gjorde vi inte! :-)
Sonen berättade att på hans jobb i Stockholm försöker alla ta vara på varenda solchans. De rusar ut på lunchen för att hinna lapa sol och vid busshållplatserna står alla med ansiktena upp mot solen. Vi är så beroende av solljuset här uppe i nord.
Vi sände också några tankar till äldste sonen med familj som är på Gran Canaria...vi vet inte riktigt vilket väder de har...vi hoppas att de har det bra! I förrgår fick vi rapporter om sol och bad men sen har det varit tyst...
Bland alla tragiska nyheter och eländesrapporter denna påsk fastnade min blick vid en av de vackraste kärlekshistorier jag någonsin läst. Den om Kenneth och Helen Felumlee. De träffades som tonåringar, blev djupt förälskade och gifte sig 1944. Tillsammans fick de 8 barn. Varje morgon under 70 år höll de varandras händer vid frukostbordet, i Nashport,USA. De var oskiljaktiga. När Helen dog som följd av sjukdom
den 12 spril var hon 92 år. Femton timmar senare dog Kenneth omgiven av 24 släktingar och vänner. "Han var redo. Han ville inte lämna henne ensam", säger Linda Cody, parets dotter.
Visst är det vackert och kärleksfullt! ❤️
Nu säger jag God Natt!
Sov gott ❤️