Man vet att man är "stamkund" när man får det "man brukar beställa" istället för det man faktiskt beställde ;-)
Det hände maken och mig nyligen. Längs vägen mellan stan och torpet finns en grillkiosk med ovanligt god korv och hamburgare. Vi stannar till där i bland. Maken tar hamburgare och jag korv med stripes. Men senast hade jag min besvärliga hosta och var inte så hungrig. Beställde en grillad med bröd istället. Men jag fick det vanliga...hoppsan! Kioskägaren hade fixat "det vanliga" av gammal vana ;-) Nu kan det verka som om vi är där "titt som tätt" men det är fel. På sin höjd 4-5 ggr om året. Men jag beundrar ägarens minne :-)
När jag var på 60-årsfest i lördags hamnade jag bredvid en trevlig tonårskille. Han skakade på huvudet åt oss "gamlingar" när vi pratade gamla minnen. Så jag sa till honom: "Tänk när du blir 60 och sitter och skrattar åt gamla minnen." Men han skakade ännu mer på huvudet och log och sa: "Jag kommer aldrig att fylla 60". "Va?", sa jag, "varför inte det?" "Nej, jag vill inte bli det, jag vill alltid vara som jag är nu"...
Jag har tänkt mycket på det där. Kände jag lika när jag var 17? Det var ju en evighet tills man skulle bli "gammal". Jag kanske kände så. Men samtidigt så är ju tonåren en ganska jobbig period för de flesta. Jag tyckte att mellan 20 och 30 var en bra tid. Och hade gärna "stannat tiden" vid 40 (ingen 40-årskris där inte).
Men men, alla åldrar har väl sin charm? Eller ???
"Man är ju inte äldre än man känner sig!" Brukar det heta....jo jo...;-))
Nu ska jag ut på en "PW". Vilket i mitt fall inte alltid betyder "Power-Walk". När man går med hund flyter promenaden inte på i rask takt. Mer i takten: gå två meter, stanna, gå tio meter, stanna, gå fem meter, stanna.... Och eftersom vår hund heter Pavarotti, vilket vi avrundar till Pavvo, så blir det följaktligen "Pavvo-Walk" ;-)
I sanningens namn så går det att "power-walka" med hund också, i samband med långpromenad när själva rastningen är avklarad :-))
Nu har jag kommit in igen. Det blev en liten mix idag. Alltså PW+PW :-) Och jag flåsar nästan lika mycket som hunden :-)
Solen anades en stund i en glipa i molnen. Jag vet inte om det är solbristen som gör att jag "deppar" lite idag. De bara kom, tårarna. Jag sökte vägledning i min bok Änglavingar, och jodå, det var dags att plocka upp gammal sorg till ytan igen. Se på den där knuten i dagsljuset. Och låta den lösas upp...
Känns bättre nu :-)
Det är inte farligt att gråta.... Och du vet:
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår"
- Kinesiskt ordspråk
Gråt och skratt - livsviktigt!
❤️