Som ringar på vattnet

Till frukost "bläddrar" jag mig igenom alla nyheter om krig, mord, olyckor, bränder, våldtäkter, naturkatastrofer, epidemier, risker, oväder....

Till lunch "bläddrar" jag snabbt igen. Det har kommit nya katastrofer, små och stora...nya faror...

På kvällen flimrar ännu mer katastrofer och faror framför mig på TV-skärmen. Och allt ska diskuteras och debatteras och analyseras. Man tycker olika, man har olika sanningar...

Hjärnan är full av detta efter en dag i mediabruset. Förutom alla personliga möten, ställningstagande, val, sorger, glädjeämnen...

Stackars hjärnan! Vad ska placeras var? Vad ska läggas tillgängligt i minnet och vad ska läggas långt inne i ett skrymsle? Tack och lov tar hjärtat hand om det som gått direkt dit. Men det i hjärtat som gör ont, hur bearbetas det? Och "skräpet", allt det jag inte kan ta till mig, inte göra något åt + all total onödig information...vart ska det ta vägen?

Hjärnan behöver hjälp! För mig heter den akuta hjälpen: meditation.

Lugna ner hel systemet. Andas. Andas rätt. Rensa hjärnan från alla intryck. Släcka bruset. Så att den inre rösten kan tala lugnande till mig. Så att jag kan höra. Eller bara tystnad, tomhet. I hjärtat känns det gott. Varmt. Avkopplad. Urkopplad.

Varför inte bara stänga av medierna? Jovisst, självklart! Men vi lever i en värld av uppkoppling. Vi ska ständigt vara uppdaterade. "Klart man hänger med". Det är liksom lite "fult" att inte känna till katastroferna, diskussionerna, politiska läget...

För mig är det en inlärd vana, ett inlärt måste...jag inbillar mig att det mesta försvinner av sig självt där inne i hjärnan. Går in och går ut. Input och output. Och visst är det så att vi lätt glömmer katastrofer eftersom det hela tiden kommer nya. Men farorna, terrorn i världen, de senaste forskningsrapporterna...de kanske finns lagrade där i kroppen? Och hur vet hjärnan vad som är min personliga sorg och vad som är världens när jag hela tiden matar den med allt elände?

Så jag mediterar. Jag, här och nu...för en stund.

Och så försöker jag tänka: det hjälper inte världen att jag ständigt är uppkopplad.

Men det hjälper världen att jag fokuserar på goda saker och händelser. Att jag sprider goda, positiva tankar och böner. Att jag försöker hjälpa dem jag kan hjälpa. Att jag försöker vara en medmänniska här i min lilla vrå av världen.

Det är inte samma sak som att nonchalera alla världsnyheter. Det är mitt sätt att få ordning i massmediakaoset och finna det jag ska fokusera på. Mina tankar och mina handlingar. I stället för panik... Eller likgiltighet...

Idag tänker jag fokusera på en glad nyhet. Gatuhunden Arthur som svenska laget i multisport-VM mötte i en bergsby i Anderna. Hunden följde med dem genom tävlingarna och vägrade att skiljas från dem. Laget vann inte guld men de vann en kompis. Nu ska, efter många om och men, Arthur få följa med till Sverige. Han får naturligtvis sitta i karantän men sen börjar hans liv som hund i Sverige. :-) 

Dessutom fokuserar jag på att städa inför morgondagens besök av son och barnbarn :-) En hel del grejer får nog flyttas lite längre upp...en ettåring på "utforskningsuppdrag" når ganska högt upp...;-) 

❤️