Vad är det med mig?

publicerat i Allmänt;
Jag vet inte om det var fullmånen eller vad det var...men när jag vaknade i morse var jag med en gång klarvaken. Nynnande på en strof ur en gammal psalm: "som din dag så ska din kraft och vara"...
Hm.. När jag sen efter frukost borstade tänderna, började jag nynna igen. Nu på Marie Fredrikssons: "Tro, jag vill känna tro..." Och passade på att ta några danssteg också där inne i badrummet. Avslutade med att göra några grimaser åt mig själv i spegeln innan jag med raska steg vandrade till jobbet. 

Mitt ego väste i bakgrunden: "vad är det med dig? Du brukar inte bete dig så här! Det här är inte du!"

Nä...precis...men...kanske det här är Jag? :-) 
Tack fullmånen! ;-)
Här skulle det nu passat bra med en bild på en vacker fullmåne...men den får ni tänka er själva ;-)

Tankar från gårdagen:
På min promenad till jobbet blåser löven virvlande omkring och landar mjukt mot asfalten. Jag studerar dem och tänker på hur olika de är, fast ändå lika. De är i olika stadier av åldrande. En del är gula, en del fortfarande gröna och andra har hunnit bli bruna. En del är prickiga, andra fransiga, några har tydliga nerver, nästan alla har små hål...
Unika. Olika. Lika. 
Precis som vi människor. 



När jag ser en bild på en fantastisk blomsterbukett fylld med alla möjliga blommor i olika former, storlekar och färger, tänker jag också på oss människor. Vi finns i alla möjliga färger, storlekar, former och tillsammans bildar vi en fantastiskt vacker bukett!

Tillbaka till idag:
Nej, jag är varken nynnande eller rask i benen nu.

För övrigt vill jag bara säga att jag gillar dessa härliga pumpor som finns överallt just nu. I övrigt är jag ingen vän av Halloweenfirandet. Förstår mig inte på det även om jag läst på om dess historia och bakgrund. Men jag respekterar andras åsikter angående detta. 

Så var det sagt. Tråkmånsen har talat ;-)

Min favoritbild denna dag:
Kastanjens löv är så vackra <3

Att jag inte skriver om flyktingarna just nu betyder inte att jag slutat engagera mig, tvärtom, det är så mycket att ta in och begrunda....
En sak dock: först när jag hörde om flyktingarna som vägrade kliva av bussen för att bo i "skogen", reagerade jag med reptilhjärnan: "men lägg av nu, kliv av bussen och var lite tacksamma!"
Sen kom jag till sans och tänkte ett varv till. "Vad vet jag? Vem är jag att döma? Människor som är  traumatiserade reagerar sällan rationellt. Skogen och mörkret kan verka skrämmande för dem." Nu hoppas jag att allt ordnar sig till det bästa! 

NAMASTE 
❤️

Kommentera inlägget här :