När jag satt där i solskenet i S:t Clements ruin och lyssnade till stillheten och tystnaden, enbart avbruten av några fotograferande turister och duvornas flaxande, kände jag att något hänt inom mig under resan på ön. Och Tomas Tranströmers ord kom till mig:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Igår var äntligen S:ta Katarina öppen så jag passade på att gå in och njuta av skönheten.
Det som hände inom mig har inget med religion att göra. Jag kände att mitt nu och här smälte samman med dåtid och något läkte och kändes varmt inom mig. Och lugnt. Miljön gjorde sitt men också ett samtal några dagar innan. Nu ska jag "smälta" detta vidare. Och se vad dessa intryck ger för avtryck ;-)
Kroppen har just nu satt stopp för aktiviteter och energin har nästan ebbat ut. Men livslångan brinner. :-)
S:t Nicolai kom vi inte in i. Den var bokad för något evenemang. Där har jag varit på en operaföreställning i min ungdom. På kvällen. Det var en fantastisk upplevelse.
Ja, nu är det dags. Hoppas på en vacker och varm september för oss alla.
Var rädd om dig! Stå på dig! Du vet vad som är rätt för dig! Du är unik och du är underbar!
❤️