Jag sitter på gamla stugans trappa och äter min frukost. Det är varmt men inte helt klart på himlen. 22 juli. Tankarna vandrar i väg. Fem år tillbaka. De hade samlats på en vacker ö för ett sommarläger. De var unga, en del av dem var barn. De var politiskt engagerade. De trodde på solidaritet och alla människors lika värde. De hade sitt liv framför sig. Men det satte hatet och högerextremismen stopp för. De jagades, de sköts, många dog många skadades. Av en man som hatade det de trodde på. En man som låst in sig och spelat våldsamma dataspel och läst extrema högerpolitiska manifest.
Jag var långt ifrån ensam om att efter denna terrorhandling, försiktigt våga tro att nu skulle vi alla vakna och kämpa för det goda.
Efter fem år kan vi konstatera att så blev det inte...ord som öppenhet, solidaritet, godhet...hånas och smutskastas...
Högerextremismen växer i hela världen. Hatet växer. Varför? Populismen byggd på missnöje och lögner breder ut sig och folk stänger sina hjärtan.
Minns offren på Utöya. Hedra dem genom att kämpa för det goda. Det tänker jag göra. Inte för att jag är en "god" människa utan för att jag väljer kärlek. Och för att jag har tillräckligt med historisk kunskap för att veta vad som hände förra gången populismen fick härja fritt...
Nu har det blivit kväll och maken, jag och hunden är på hemväg från en härlig "släktträff" i Västmanland. Hos makens syster med familj. Nu fick vårt barnbarn träffa sin syssling som är ett halvår äldre. De fann varandra riktigt bra. Även om den ena pratar svenska och den andra engelska. :-)
Klappa på Anton som är en sköldpadda på grönbete, var kul att göra. :-)
Och så kom då Izabelles föräldrar. Efter god mat och lite lek och samtal var det dags att ta farväl av Izabelle för denna gång.
Fint väder har vi fortfarande, en fin sommarkväll. Tacksam över allt jag fått uppleva denna dag. I morgon ska jag vila. Kropp och själ.
I stillheten i mitt torp. Samla ny energi för nya äventyr.
Ljus, fred och kärlek
❤️