Kryper upp i soffan efter en promenad i regn. Huttrar lite. Det är kallt. Hunden gör mig sällskap i soffan. Rullar ihop sig och somnar.
Det är en "sån där dag" när kroppen säger ifrån igen. Vila! Vill inte! Vila!!!
Trasdocka. Jag känner mig som en trasdocka såna här dagar.
Yngste sonen skickar sms under resans gång. Foton dyker upp på Fb. Nu är de i Amsterdam. Körde visst vilse där först innan de hittade till hotellet ;-) I morgon reser de vidare till Paris.
Man ska inte läsa vissa saker på nättidningarna. Men min blick fastnade i går på rubriken: "Profilerna förbereder sig för terrorattack i EM"...Inte blev jag mindre orolig efter att ha läst om hur reportrarna Granqvist och Fjellström förbereder sig och skyddar sig vid en attack...På arenan och utanför, under match och på hotellet...
Hu, det var ingen bra läsning för en orolig mamma inte!
Visste du att det fortfarande råder undantagstillstånd i Frankrike? Det visste inte jag...
Nu kanske det låter som om jag är panikslagen...men nej, nej, jag är inte den "typen". Jag är orolig men väldigt lugn ändå. För jag har ju min tro på skyddsänglarna. Dessutom så är det ju inte till någon nytta alls att hetsa upp sig. Slöseri med energi.
Nej, nu får kroppen säga vad den vill, här måste jobbas. Nya beställningar, ändra i texter mm. Glad och tacksam att jag har ett arbete! :-)
Så nu jobbar trasdockan. För att sen vila igen. Det blir nog bra. Tror att regnet upphört nu. Men inte blåsten. Träden böjer sig mot marken. Vi har inte bara en ekorre på gården nu. Kurre har fått sällskap av två till. En ser liten ut. Skuttar upp och ner i tallen med en väldig fart. Kanske Kurre är en "Kurra" som fått ungar? Eller är det en hel "Kurrefamilj" kanske? ;-)
Tack för att du ville läsa.
Önskar Dig allt gott!
❤️
