Känns bekant? ;-) Det är ett märklig tid vi lever i. Ju fler "snabba maskiner" som uppfinns för att underlätta för oss desto stressigare verkar vi få det...
Jag är glad över mina andhål och över min lugna tillvaro. Men vägen hit var hård, den har satt sina ärr i kropp och själ. Minsta skrap på ytan och ärren börjar blöda igen. Dvs, minsta lilla stress och kroppen minns och hjärtklappningen sätter igång.... Man kan ju inte undvika stress i dagens samhälle. Det går att minska den men inte "bli av med den". Så då återstår att försöka leva med den och hitta andhålen. Och verktygen. Andas! Sök tystnad. Meditera eller filosofera. Vandra i naturen. Yoga. Det och annat är mina verktyg.
Sjön. Här sitter vi nu och mediterar igen ;-)
De små violerna ser man bara om man går långsamt ;-)
Det var här min vän och jag stod och pratade igår. En hel matta full med Liljekonvaljer. <3
Och ser man på! De första Midsommarblomstren har slagit ut. :-)
Och den gula rosen...;-)
Det regnade lite igår. Det gröna får sån vacker och klar nyans efter regn. :-)
Nej, nu ska här städas! I morgon kommer söner och barnbarn. Och maken och jag ska på Hälsomässa! Ser framemot detta väldigt mycket :-)
Allt gott inför helgen önskar jag Dig
❤️
Här kommer en underbar sång av Barbro Hörberg, som en vän påminde mig om igår :-)
Med ögon känsliga för grönt
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.
Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.
Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu