"Nu har du ingen pappa längre", konstaterade min son, då 6 år, när min far gått bort. Det lät lite tomt och märkligt för mig. "Precis", svarade jag. Jag var ju vuxen...men ändå...
Det finns så många frånvarande fäder. Frånvarande av olika tragiska orsaker. Och så finns de alla dessa underbara närvarande fäder. Som mina söners far. Han är en fantastisk pappa!
Ikväll hoppas jag på klart väder så att jag kan njuta av supermånen. Det var 68 år sedan det var en sån här supermåne, "extrasupermåne", sist och nästa blir först 2034...
Supermåne inträffar ungefär var 13:e månad när den är som närmast jorden och när solen, jorden och månen ligger på en rak linje. Det kallas "syzygi". Vilket ord! ;-) Den här månen, extrasupermånen, är starkare än t ex supermånen som var i oktober.
Det är inte fullmåne förrän i morgon men chanserna att se den här där jag bor ska visst vara störst i natt.
Det är den 13 november. Ett år har gått sedan terrordåden i Paris...
Idag skälver jorden. I Nya Zeeland har tsunamivarning utfärdats efter jordskalv...
Tacksamheten är stor över att jag kan lägga mig att vila, under en varm pläd, sluta ögonen och drömma mig bort en stund...
När mörkret faller ska jag tända ljus. Meditera. Kanske be en bön. För mänskligheten och för Moder Jord.
Ny vecka på inmarsch. Jag är så trött på det där uttrycket "ny vecka - nya utmaningar"...så där klämkäckt och uppoffrande på samma gång, som om livet var en ständig kamp som ska vinnas varje dag...utmaningar är kul och nyttigt, visst, men det låter så tungt. Jag använder ordet möjligheter istället. :-) Ny vecka - nya möjligheter :-)
Låt oss tända ljus i mörkret. Hoppets ljus.
❤️