De kommer "vankande" in på gården. Hon först och han lite mer avvaktande efter. Han syns tydligt mot snön, hon otydligare i sin bruna dräkt. Målet är fågelmaten. Alla andra fåglar flyr sin väg. Hon äter av det som finns på marken. Han vaktar.
Efter en stund är de borta. Och småfåglarna återvänder.
Jag antar att det är samma andpar som besökte oss förra sommaren. :-)
Bilden är inte bra och honan syns inte alls men ändå ...Den vaktande maken <3
Koltrasten och Björktrasten hoppar omkring på gräsmattan och kalasar på maskar.
En vacker fjäril fladdrar runt mig men den är aldrig stilla så att jag kan se vad det är för sort.
Jag är välsignad som får uppleva allt detta. Jag borde vara tacksam och det är jag. Men när depressionen gör sig påmind hjälper inte allt det underbara omkring mig. Meningslösheten tar tag i mig. Den är inte rationell. Gråten utan synbar orsak är inte
heller rationell. Jag har varit här förr. Under sena vårar.
Som ung blev jag kallad egoist när jag mådde så här...det sitter för alltid kvar i hjärna och hjärta. Skammen och skulden. Tack och lov fanns det vänner som förstod och det finns det nu också.
Kanske kommer jag behöva bloggen för att tänka klarare. Kanske kommer jag inte att ha motivation att skriva. Så ni vet...
Hittade den här målade stenen bland mina "gömmor". Den lilla figuren på stenen föreställer min yngste son i sin "mysse" bland blåbärssnåren. Ca 23 år sedan. Blev så inspirerad efter ett besök hos min farbror och faster. Stor del av deras gård var täckt med blåbär. :-)
Kärleksljus
❤️