Det hjälps inte...
En gång utbränd, alltid utbränd...
Visst "glöder" jag fortfarande men min hjärna och min kropp kommer aldrig mer klara av det min själ brinner för.
En intensiv, rolig och kärleksfull tid har sitt pris.
Den förlamande tröttheten...
Alla som är eller varit utbränd vet vad jag talar om...
Prat omkring mig blir som ett surr min hjärna inte orkar ta in och sortera upp. Svårt att fixera blicken. Kroppen känns ovillig att hänga med. Att sitta still på en stol känns jobbigt men att röra på sig gör ont, armarna känns nästan avdomnade...
Jag vet att jag gjort det jag kunnat göra. Förståelse har funnits runt omkring mig hela tiden. Ändå...vill nästan skrika: tyst! Jag vill ha mörkt och tyst omkring mig så att min hjärna får vila.
Skriver ner detta eftersom många sagt att "de vill förstå".
Det är komplicerat det där med utbrändhet. Samtidigt som hjärnan är överhettad så känner jag mig "tom" på något sätt...
Kanske måste bloggen vila ett tag. Eller så behöver jag den för att samla tankarna.
Var du medveten om supermånen? Det var jag. Sov dåligt. Gick upp vid halv 1 på natten. Såg att moder månes ljus lyste upp natten därute. Starkt. Vackert.
Så var vi bara tre här hemma igen. Den vardagliga trion. Jag, maken och hunden. Ibland är just det vardagliga bäst. Ibland är helg och fest bäst. Så härligt att ha möjlighet till både ock! :-)
Kärleksljus
❤️