Det dyker upp personliga minnen på Fb ibland. Idag dök det upp ett inlägg som jag gjorde för fem år sedan. När jag vandrade på Bättringsvägen. Ett och halvt år efter den totala kraschen.
Jag skrev bl a så här:
Min vandring på Bättringsvägen fortsätter...
Citat från min blogg idag: "Det som var en omöjlighet för ett år sedan är nu en möjlighet. Det som känns som en omöjlighet idag är förhoppningsvis en möjlighet om ett år."
Tålamod! Tillit! <3
"Du har kommit så långt redan", viskar vinden tröstande....
Vad viskar vinden idag?
Att jag kommit ännu längre än då, men att jag vet och förstår att vandringen på Bättringsvägen är slutförd. Det blir inte bättre än så här. Och det går att leva med den insikten.
Och Livsvägen den fortsätter ju framåt om än med försiktigare steg och i långsammare takt. Med vetskapen om att orken har begränsningar att ta hänsyn till. Att hushålla med krafterna även när det känns tråkigt. Acceptansen över att hjärnan bär spår
av utbrändheten men att den ännu glöder. Det får bli lite knasigt ibland, med orden och görandet. Och mycket annat...
Det är inte lätt för andra att förstå detta. Bara de som själva är/har varit utbrända förstår och känner igen sig.
Trots allt: möjligheterna tar aldrig slut. De finns där, man måste bara få syn på dem. De kanske inte är så stora och fantastiska längre men även de små är bra. :-)
Insikter kan göra ont. De tar tid att ta till sig. Men det finns saker man måste acceptera, av respekt till sig själv.
Vandra vidare...
Må kärleken omfamna Dig
och må ljuset lysa upp din livsväg
❤️
Amen på de..,💚