Ögonen förföljer mig. De vackra mörkbruna ögonen. När jag gick in i affären mötte de mina ögon och de var fyllda av den djupaste förtvivlan jag någonsin sett. När jag varit inne i affären och tagit del av allt överflöd, nödvändigt och onödigt, valt ut och unnat mig, för att jag kan, betalat och gick ut genom entrén med tunga kassar....mötte jag ögonen igen. Jag la mitt lilla bidrag i muggen och nu fylldes ögonen av den största tacksamhet. Mannen förde en hand mot sitt hjärta och bockade lätt.
Jag konstaterade att det var riktigt kallt i luften. Satte mig i den varma bilen och åkte hem till min varma lägenhet....
Men ögonen förföljer mig...
Ordet Världsmedborgare har dykt upp allt mer i media och i min hjärna på senaste tiden. Världsmedborgare, vad innebär det? Vi har alla vår livsresa här på jorden. Vi föds i olika länder, olika kontinenter. Under olika förutsättningar och till olika förutsättningar. Men på samma jord. Vi trampar omkring på Moder Jord. Vi äter av henne, vi gräver i henne, vi planterar, sår och skördar. Vi skövlar och förstör. Vi njuter av henne och utarmar henne. Vissa av oss frossar och unnar oss av överflödet medan andra kämpar för att överleva i fattigdom och svält. På samma jord. Varför ska jag som har det bra bry mig om de som har det sämre? Varför ska jag bry mig om att vårda Moder Jord för kommande generationer? När man föds till överflöd har man ett val...
Som Världsmedborgare har vi alla ett ansvar. Och hur vi än vänder och vrider på fakta så kommer vi inte ifrån det faktum att vi alla hör ihop. Allt hör ihop. Landsgränser är bara streck på kartan..
Det här blev högtravande men så här går mina tankar just nu. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Och det är stort!
När jag kom hem från jobbet häromdagen fick jag ett sånt där "halleluja-moment". Gick via postfacket och konstaterade att jag fått svar från mammografin. Redan i trappan slet jag upp kuvertet och blickade ner...tack Gud! Allt var normalt, denna gång också. Så släppte den oron. Och tacksamheten tog över.
Känns som lyxliv denna helg. Igår bjöds vi på fika hos goda vänner. Nybakad sockerkaka, visst är det himmelskt gott! Idag har vi varit hos svärmor och blivit bjudna på god middag och trevligt sällskap. Mys.
Visst är det lyx-och mysliv att träffas, äta, prata, skratta?!
Mörkret lägger sig över Uppland. Vi är på hemväg. Har passerat Uppsala. Himlen färgas vackert rosa. Fortfarande 14 grader varmt. Här i Uppland vandrade jag under min ungdom. Här levde jag, här mötte jag min stora kärlek och vänner för livet. Här utbildade jag mig och här födde jag mina barn. Uppsala, Knivsta och Bålsta finns för alltid i mitt hjärta. Men nu åker jag Hem :-)
Inför nya veckan:
Minns att du är Värdefull!
❤️
