Det här behöver vi påminnas om lite då och då, eller hur? <3
Jag fortsätter läsa bokserien Släkten. Är nu inne på sjätte boken. 1200-tal. Det som skrämmer mig är kvinnosynen. Då och nu. Mannens makt.
Och ett minne dyker upp:
Cirka tio år år tillbaka i tiden:
På ett 50-årskalas kommer en man fram till mig för att prata. Jag vet vem han är. En högkyrklig präst som jag sett och hört på tv. Det visar sig att vi har gått på samma gymnasieskola. Han är äldre än mig, slutade innan jag började. Vi samtalar lite.
Jag gör bort mig angående hans namn och min svåger som sitter bredvid gör allt för att inte bryta ut i skratt. Vi samtalar artigt och prästen använder många "broder" och "fader i anden" och andra högtidliga uttryck. Så ser
han plötsligt lite orolig ut och säger: "du är väl inte präst?" Jag får lust att svara "jo" men svarar "nej". "Så bra, jag är inte för kvinnliga präster", säger han lättad. "Nej, du är ju inte det",
säger jag i bister ton. Samtalet är över. Han förklarar artigt att han har andra han måste hälsa på. (Min svåger kan äntligen släppa ut garvet.)Själv känner jag mig förolämpad. Som kvinna. Jag kunde ju valt att säga: "Och jag är inte för
konservativa, högkyrkliga män som du!" Men det hade nog skapat dålig stämning på kalaset. Så jag teg..."kvinnor tige i församlingen"....
Alla dessa män överallt som i olika sammanhang måste hävda sitt kön. Att könet ger dem makt. Och friheter.
I alla tider...
Att kvinnor måste strida för rättigheter...då och nu...
Visst har vi nått långt i jämlikhetssträvandet, tack vare kvinnokampen men en mer konservativ syn börjar dyka upp igen...
Okey, "inte alla män" och inte alla präster...bäst att tillägga detta har jag förstått ;-) Och jag är väl medveten om att det finns kvinnor med taskig kvinnosyn...men det ena ursäktar ju inte det andra....
Tulpanerna börjar nå sin ålderdom. Fortfarande så vackra.
<3
Hockeyänkan tackar för sig för idag. Tack för att du ville titta in här! Välkommen åter! <3
Hoppfullheter
❤️