Det mullrar där ute. Norrut ser jag väldigt mörka moln. Där borta sitter yngste sonen på läktaren i arenan och hejar på sitt lag. Han och Bajen är i stan. Det är ödesmatch för båda lagen. Från TV:n hör jag Bajens sång och jubel...
Tvättar, dammsuger, tvättar...
Utsikt söderut när det regnade över ån. Tycker om den utsikten oavsett väder :-) Hoppas att det är uppehåll i Stockholm nu under Pride. <3
Fick så vackra rosor igår av våra fina vänner som var på besök <3
Plötsligt igår dök det upp tankar kring min resa på Bättringsvägen. Från den akuta situationen för fyra år sedan och fram till nu. Det dök upp både bilder och ord och jag kände, detta ska jag skriva ner. Men ska jag publicera det på bloggen? Är det för negativt? För tjatigt? För egotrippat? Nej, jag tror inte det...? Tror att det ger en ganska bra bild av hur det här med "utbrändhet" kan vara. Utbränd, utmattad, deprimerad...sätt valfritt ord på något väldigt jobbigt. Livskris. Visst. Helvete. Ja. Hoppa över att läsa om du vill, ditt val :-)
När man inte längre flyter och inte längre orkar ha huvudet ovanför vattenytan, när man inte längre bottnar, då är det bara fritt fall som gäller, neråt, neråt, i svarta djupa hål...
Så var det för mig när jag senast insjuknade i utmattningsdepression. Jag tappade totalt balansen, både fysiskt och psykiskt. Timme efter timme dygnet runt rev ångesten som klor i mig. Jag kunde inte andas normalt. Jag försvann från verkligheten. Alla ljud förstorades, allt ljus var obarmhärtigt. Kroppen var spänd som en pilbåge. Hela tiden. Det susade, det brusade och det värkte i mig hela tiden. Jag var skräckslagen. För att leva. För att dö. Ångesten gick som vågor i kroppen, hela tiden. En kort stunds vila, sen kom nästa våg. Dygnet runt. Sov aldrig. Varken dag eller natt. Hjärtklappning, hög puls. Ville jag leva? Ville jag dö? Fjättrad i min säng. Fångad i en kokande hjärna. Med en kropp som skakade av skräck. Själen? Den led. Den mådde illa. Den ville fly. Men vart???
Hur överlevde jag?
Jo, jag fick medicin utskriven. Visserligen var min läkare väldigt oförstående först, hon tyckte att jag borde "motionera"...och fel medicin skrev hon ut först. Men även hon förstod allvaret till slut. "Rätt" medicin, med hemska biverkningar i 8 veckor och insomningstabletter så jag äntligen kunde sova några timmar. Det började sen vända. Långsamt. Jag skäms inte för att säga att medicinen räddade mig.
Räddade mig gjorde också min make och mina söner. Och två förstående, underbara vänner. Och en förstående kiropraktor, en osteopat, (lillasyster) och en massör (lillasyster).
Under resan genom biverkningarna fanns där också en stödjande psykiatrisköterska.
Och så alla som läste min blogg och uppmuntrade mig. Trodde på mig. Stöttade mig.
Så mitt i allt detta var jag lyckligt lottad. Tacksam för det!
Men ändå så var resan ner i hålet och resan upp igen min egen resa.
Väl uppe ovanför vattenytan fortsatte kampen. I flera år. Jag kunde absolut ännu inte flyta. Jag kämpade för att simma. Hur var det nu man gjorde? Mindes hjärnan och mindes kroppen? Utan ångesten kan man plötsligt tänka igen. Någorlunda rationellt. Jag bottnade. Jag lärde mig gå igen. Efter några år, faktiskt fyra år, kan jag simma igen och har så smått börjat flyta.
Ibland dyker den förlamande tröttheten upp igen. Bruset blir för mycket. För högt. Då vilar jag. Då tackar jag nej till även det roliga. Och tackar ja till livet. Det inre och det yttre.
Torpet igår kväll. Tyst, varmt och lugnt. <3 Att vara i torpet har varit och är läkande för mig. Tacksam, mycket tacksam.
Läkeprocessen fortsätter nämligen...
Happy Pride! <3
❤️