Helt vindstilla, tyst och spegelblankt. Inte ett enda löv såg jag falla till marken. Varmt och rofyllt.
Så blev dagen. Så blev denna söndag.
Tacksam.
Till ro kom också jag. Så pass att jag efter lunch somnade och sov några timmar. Trots att hjärnan sa: ”du ska inte sova nu” så lugnade även den sig och gick in i drömläge.
Varför jag är helt slut, vet jag inte. Jag bara är det. Ibland är jag rädd att jag är på väg in i en depression. Nämnde det till maken som sa: ”Då hjälper vi dig igenom den”...Han och hunden. <3 Ibland svämmar hjärtat över av kärlek och värme. Det gjorde det då. <3 Så trygga, kärleksfulla ord. Jag är så välsignad.
Spegelblankt. Stilla. Tyst. Rofyllt. <3
Ibland måste man få ha det så. Och jag önskar att alla fick ha det så då och då. Återhämtning. Precis som hösten. Vila. Samla kraft. Återhämtning.
Kanske är det så att jag behöver denna dag att samla kraft för att kunna stödja andra som inte har den möjligheten just nu? Kanske finns det en mening ändå...kanske...Man kan inte bära andras sorg eller frustrationer men man kan lyssna och stötta.
Vi kan gå en bit på vägen, tillsammans. Tillsammans - vilket fint ord.
Kärleksljus och Hoppfullheter
❤️