Vi lever i ett land och i en tid där vi kan välja mellan att engagera oss i katastrofbilderna som spelas upp "live" framför våra ögon eller att titta bort, stänga av... Det här ger mig blandade känslor. Tacksamhet över att jag har det så fantastiskt bra och på samma gång lite dåligt samvete. Varför ska jag ha det så bra när andra lider? Tänker också tanken att hur hade jag mått och varit just nu om jag inte känt till den här verkliga katastrofen? Troligen hade jag varit otacksam och klagat över mina små problem...Ibland får livet nya proportioner, nya infallsvinklar...
Nu får vi hoppas att all katastrofhjälp kommer fram i tid. Vi får också, allihop , sända massor med goda tankar och välsignelser till alla de drabbade. Jag tror på tankens kraft!

" Människor kan inte göra underverk,
bara små gärningar med stor kärlek"
Moder Teresa
"Att drömma
om en bättre framtid
kan var och en göra,
men det kräver samarbete
av många
för att förverkliga det."
Ur Stillsamheter
"Lägg din hand i min,
så är vi starka tillsammans.
Så är vi svaga tillsammans.
Så är vi tillsammans."
Åse-Marie Nesse
Nu avslutar jag detta inlägg med ett varmt tack till de två som kommenterade mitt inlägg i tisdags. Tack för upplysningen!