När söner och hund åkt till torpet och bara jag, maken och min mor finns kvar i lägenheten lägger sig tystnaden över oss. Plötsligt känner jag hur trött jag är. Och tinnitusen är hemsk. Lägger mig att vila. Då kommer tankarna. I huvudet försöker jag summera året som gått. Försöker tänka på allt som hänt på det privata planet. Året känns mörkt. Minnet av vintern och våren är höljt i grå dimma. Smärtsamma förtvivlade minnen. Min svåra resa på Bättringsvägen... Men så mitt upp i allt det svarta finns ljusglimtarna. Alla dessa goda själar som stöttade och hjälpte mig i kampen. Alla underbara människor som på olika sätt bar mig genom det svåra. De som inte gav upp... Fantastiskt! Utan er hade jag inte varit där jag är nu. Make, söner, släkt och vänner som alltid fanns där. Även när ångesten och paniken tog tag i mig och jag totalt tappade kontrollen över min kropp och själ. När jag inte längre var hemma i mig själv...då fanns ni där...med era röster, era sms, era meddelanden, era kramar, era tankar och böner...Jag var buren av er omtanke <3
TACK!
Sommarens lugn var läkande. Hösten var vacker och sorglig. Vintern bakade in mig i någon form av frid. Jag blir ibland så positivt förvånad över den styrka som trots allt finns där inom mig. Men jag är skör. Kroppen tycker att jag tar i för mycket ibland ;) "Skynda långsamt". Tack :)
Summa summarum: Året har varit Lärorikt!
Jag har lärt mig att uppskatta det lilla och nära. Lärt mig att be om hjälp. Lärt mig lite tillit till livet. Lärt mig ännu mera tacksamhet. Lärt mig att livet är Här och Nu!
Jag kommer att fortsätta min resa på Bättringsvägen även nästa år. Med ett öppnare hjärta och med mer energi.
"Vi är alla änglar med endast en vinge, och vi kan endast flyga genom att omfamna varandra."
- Luciano de Crescenzo
Denna dag var så vacker. Solen sken från en vinterblå himmel och det gnistrade i snön. Min mor och jag tog en långpromenad. Det knarrade under stövlarna. Rödkindade och nöjda med oss själva kom vi sen in i värmen. Så är det när vintern är som bäst!
