Jag gjorde det! Jag klarade av det! Ett Framsteg på Bättringsvägen...
Jag klarade ÄNTLIGEN av att med makens hjälp ta mig till frissan och bli klippt! Det alltför långa håret föll offer för saxen och landade på golvet. Det såg ut som en pälsmatta runt stolen. Om det blev något hår kvar? Jodå, men betydligt mindre än vad jag trott innan. I och med att håret växt ut så mycket som det gjort föreslog min frissa lite försiktigt att jag kunde välja en ny frisyr. -"Ja, gör något nytt, något annorlunda! Gör något kul! Jag litar helt på dig", svarade jag. Och nytt blev det, kortare blev det, kul blev det! Så befriande!!! Jag gav min underbara frissa en kram innan jag gick därifrån.
Det var så annorlunda att maken nästan undrade om det var samma kvinna han lämnade och sen hämtade ;))
Gissa om jag hade feel-good-känsla då!
När vi parkerade i P-huset och gick genom Gallerian ut på torget undrade maken när jag senast var där. Jag konstaterade att det måste ha varit i slutet av januari eller februari... Mer än ett halvår sedan... Fick lite blandade känslor. Både glädje och sorg. Dessutom blev jag yr av alla intrycken. Egentligen så vardagliga men ändå så starka och obekanta... Vart har jag varit den senaste tiden? På en resa... Jag startade i landet "ingenstans" där allt var mörker och smärta och rädsla. Jag inser att jag kommit långt, ut i ljuset igen. Men har en bra bit kvar.
"Vet att allting sker vi rätt tidpunkt,
såsom det förvisso finns
en rätt tid och en rätt plats för allting."
Ur Eileen Caddys kalender 21 september
Det är en strålande höstdag idag. Sol och blå himmel och glittrande vatten. Jag njuter av den från balkongen.
Om en vecka är jag på begravning. Talade med min mor i telefon idag. Vi talade om sorg. Hur olika sorgen är från människa till människa. Och om hur svårt det är i vårt land att få uttrycka sin sorg. Vi ska ju alltid vara så behärskade och duktiga. Mamma jämförde med hur det är i länder söderut. Hur man får gråta och skrika och visa sina känslor öppet. Hur alla deltar. Här är vi, trots hälsningar och kramar ändå på något sätt ensamma i sorgen. Vi får liksom inte uttrycka den riktigt. Den är så "privat". Vad som är fel och vad som är rätt det vet inte jag och behoven skiftar väl också. Men mycket ligger nog i vår uppfostran och i våra präglingar. I vår kultur. Det gäller att " hålla masken". Att varken skratta eller gråta så mycket att det blir störande för omgivningen. Det blir så pinsamt...
Samma sak är det med psykisk utmattning och utbrändhet. Att inte orka leverera, vara till nytta för samhället, prestera... Pinsamt och besvärligt...
Men tro mig, jag har:
Skärpt till mig, tagit mig i kragen, kommit igen, haft is i magen, kämpat på, tagit nya tag, tänkt positivt, lyft mig i håret, kämpat lite till, bitit i hop...alldeles för länge! Därför "gick jag in i väggen..."
"Utbrändhet = en sund reaktion på ett sjukt samhälle"
Sa någon på TV för några år sedan.
Nu önskar jag alla en fin helg! Var rädda om er och varandra. :)
"Det är inte klokt att rusa omkring...
Att förbruka mycket energi leder till utmattning."
- Lao Tzu Tao Te Ching
Ta det lugnt... Det är Din Tid nu! Njut av höstens vackra färger, de vackra löven.
Och till sist:
Grattis till smileyn som fyller 30 år! :-)
