Havet börjar öppna sig. Islossning pågår. Det går trögt och långsamt...
Känner av en viss islossning i min själ också. Som om det kalla, hårda skalet runt hjärtat långsamt och försiktigt spricker upp och släpper in lite ljus. Och släpper ut lite värme. Värmen som hela tiden legat där, under isen. Isen har varit ett skydd. Tror jag. Har fått mig att känna viss kontroll. Och skyddat mitt "jag". Islossningen måste få ske i min takt... Men det är inte utan smärta och ångest som istäcket bryts upp... Undrar om det gör lite ont i havet också? Ni vet "visst gör det ont när knoppar brister" (K Boye)...
Skalet spricker upp i ljuset och värmen. Spricker upp i stora flak som långsamt flyter iväg och tinar upp. Kvar blir bara vatten.Flytande, strömmande vatten. Som också ska värmas upp.
Jag följer flödet... Vart, vet jag inte, jag bara följer, flyter och gungar med i vågorna...
Mitt själsliga jag är ute på ett äventyr...
Och jag tänker inte gå på grund, denna gång ;)
Det är lite som med min målning. Jag har ingen kontroll, det blir som det blir...och det blir ofta änglar...
Jag tror att man ibland måste släppa lite på sitt kontrollbehov. Vi tror att vi kan styra livet, men det kan vi ju inte.Vi kan möblera vårt hem som vi vill ha det men inte inte helt skydda det från skador eller inbrott. Vi kan motionera och äta rätt men ändå drabbas av sjukdom. Vi kan försöka undvika alla möjliga faror men ändå ramla av stolen i vårt eget trygga hem.
Vi behöver ju inte utmana ödet om vi inte har behov av det men släppa lite på kontrollen ibland och flyta med....
Jag försöker det mer och mer. Intalar mig själv att " är det meningen så"...Ingen av oss vet vad som väntar bakom hörnet....men vi kan förvänta oss goda saker och händelser!!! Eller? Varför inte?
"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd."
- Karin Boye
Jag fortsätter leva här och nu. Just nu är det islossning på Bättringsvägen.
Och i fredags såg jag de första tussilagona!:) De söta små gula solarna som brutit sig genom den kalla jorden.
