Inget går upp mot detta. Att vakna av solens strålar som sipprar in genom fönstret. Att öppna ytterdörren och låta värmen slå emot en. Att barfota trippa ut i det gröna. En skata hoppar omkring på gräsmattan. Hackspetten klättrar i trädet. Ingen jagande hund i sikte. Hunden är i stan ;)
Fågeldrillen är intensiv. I holken har ett fågelpar boat in sig. Göken gal i öst. Det blåser en ljum vind.
Jag slår mig ner på förstukvistens trappa och njuter av min frukost. En sen frukost, jag fick sova länge...
Jag mår så bra och är, slår det mig plötsligt, så lycklig! :)
Får man vara det? Får man skriva om sin lycka? När så många mår så dåligt? När våld och sjukdomar härjar i världen och skriks ut med fet text på löpsedlarna? När polarisen smälter och naturkatastroferna avlöser varandra? Förr blev jag nästan nojig av såna tankar. Att inte få unna sig lite lyckokänslor för att världen blöder...
Men efter förra årets personliga katastrof, min totala kollaps har jag lärt mig att för min del är lycka att kunna glädja mig åt det jag har, det nära, det lilla, det självklara. Det jag tog för givet. Nu vet jag att jag inte behöver jaga efter lyckan. Inte resa, inte bli rik, inte kämpa.
Lyckan bor hos mig. I mig. Jag tror att de lyckligaste människorna är de som har sinnesro.
För ett år sedan var allt svart för mig. Jag levde men inte mer. Dörren till dåtid var stängd och dörren till framtiden var också stängd. Jag satt fast i ett vakuum. Ljuset var för starkt, ljuden för höga, smaken för stark, allt smärtade och värkte och paniken var ständigt närvarande.Jag hade bränt ut mig på alla nivåer. Jag kunde inte gå, inte sitta. Inte sova. Det var ett här och ett nu i helvetet...
Men nu sitter jag här, ett år senare och njuter av livet. Visst finns det dagar när jag känner rädslan komma smygande, som om jag balanserade på kajkanten och när som helst kunde tippa ner i vattnet...men de dagarna då jag förvånat konstaterar "vad bra jag mår", de blir allt fler...:)
Jag blundar inte för världens bedrövelser men jag fastnar inte i dem. Jag deltar så gott jag kan i att göra vår värld lite bättre. ( Men jag kan nog göra ännu mer). Jag vet att ingen mår bra av att jag är olycklig eller mår dåligt.
Vad är då egentligen lycka? Om man ska tro reklamens budskap så "vet vi vad lycka är". Men, nej, lyckan kommer inifrån och den kan inte köpas... För mig kom den som en insikt, genom öppnade ögon och tacksamhet. Jag går inte omkring och ler hela tiden men jag finner då och då balans och inre harmoni. Och jag kan njuta mer av livets goda, det lilla och självklara som är så stort och speciellt. <3
Kanske är detta de sista stegen på Bättringsvägen...eller så vandrar jag vidare på den (för var och vad är egentligen målet?) med bättre balans och mer harmoni än tidigare...kanske finns det inget slut...? Det finns alltid mer att lära, alltid något att bli bättre på.
Kanske är Bättringsvägen ett annat ord för livsvägen? För så är det väl för oss alla. Vi lär oss gå, vi trampar på, vi snubblar ibland, stöter på hinder,ramlar i diket, kravlar oss upp igen, försöker springa ikapp tiden, går vilse, hittar rätt, vandrar ensamma, i par eller i grupp, glömmer att vila, kroppen säger ifrån, vi stannar upp en stund, vi får nya kunskaper, nya insikter....och hela tiden bär vi lyckan inom oss...även om vi inte förstår det.
Kanske är det sagornas, filmernas och Lottos fel att vi tror att lyckan ser ut på ett visst sätt. Något långt borta, nästan ouppnåeligt, om bara... när...då...
Jag fann lyckan längs Bättringsvägen :)
Hoppas du funnit eller finner din! Om vi känner oss lyckliga och tacksamma över det liv vi lever men ändå mår dåligt då behövs utrensning i kropp och själ. Det gör ont, jag vet, men är nödvändigt. Och det finns hjälp längs vägen. Du vandrar inte ensam...
Mod kan vara att släppa kontrollen en stund. Att bara vara och låta livet ske...
"Ta emot den utsträckta handen - en ängel leder dig rätt"
<3
