Vad jag menar är att jag ser, lägger märke till, upptäcker saker som jag inte gjort förut. När man är så dålig som jag var under en lång tid blir ens omvärld liten. För man orkar inte ta in så mycket. Plötsligt ser man det gamla vanliga med nya ögon. Man ser mönstret på tapeten, man ser skiftningarna i bladen i blomkrukorna, mönstret som solstrålarna bildar i taket osv.....Man har tid att betrakta det självklara och man orkar bara att ta in lite i taget. Låter kanske konstigt för den som inte varit i en sådan situation ;-)
Jag har tagit med mig detta nu när jag utökat min tillvaro till det allmänna, stora utrymmet. Jag märker att jag ser det lilla. Likt ett barn ser jag detaljerna. Jag ser former och färger på ett sätt jag inte gjort förut. Framför allt i naturen. Jag ser med nya ögon :-) Det bästa är att jag ser skönheten!
Förr tittade jag ut och konstaterade att det var grå november t ex. Nu ser jag skönheten i de frostiga bruna bladen på marken. Jag ser det lila ljuset. Jag ser mönstret på trädstammen, mönstret på isen.Jag betraktar molnens formationer. Och jag känner samhörigheten med alltet....Allt hör ihop, allt bildar former och mönster, allt har sin skönhet. ❤️
Någon kanske tycker att jag har blivit flummig. Själv tycker jag att jag aldrig varit så klarsynt som nu!
I vår stressade tillvaro har vi inte tid att stanna upp och se skönheten i det lilla, i det nära. Men det finns där....för oss alla...
Här och Nu - Är - Jag och Du :-)
❤️