Fredag 6 september
Startar dagen med att försova mig. Vadå, undrar sonen. Försova sig när man inte ska någonstans?
Jag vet, men ändå, jag är inte van att sova till 10.30!!!! Men jag behövde väl det efter ännu en sönderhostad natt?
Har haft en kamp med mitt ego idag. Det där egot som säger "vad det är synd om mig".
Jag kände olust, sorg och lite ilska låg där och pyrde under ytan...Men vad är detta? Tänkte jag. "Det är mig det är synd om", försökte mitt ego och ville att jag skulle ta på mig "offerkoftan" och tjura lite. Men jag har ju bara en förkylning, tänkte jag.
Obalans i kropp och själ, är min förklaring till den. "Men det är synd om mig", envisades egot. Och fortsatte att spy ur sig en massa anledningar för mig att ägna mig åt självömkan....
Inom mig visste jag att något skulle hända som skulle få mig att abrupt sluta att fajtas med egot. Något som skulle få mig att vakna upp och ta av mig offerkoftan...
Det kom ett sms från en kär vän. En vän med Verkliga problem, en vän som det Verkligen är synd om....
Verkligheten fick mig att vakna. Den grep tag i hela mig. Slet upp mig ur min bekvämlighet och min självömkan.
Nu är mina tankar hos någon annan. Någon som behöver mitt stöd och uppmuntran.
Och jag är tacksam över att mitt eget största problem just nu är en liten förkylning...
Hösten gör sitt intåg. Med ovanligt varmt och soligt väder. Jag andas in den höga luften. Aaa...Härligt. Det doftar jordigt gott. Hösten har plockat fram sina färger och penslar och så smått börjat måla i sprakande nyanser. :-) Jag ser fram emot att njuta av skapelsen! Ni hänger väl med på naturens egen höst-vernissage?
Lite förvirrande är det nog ändå med värmen...för vissa...den här nyutslagna blomman t ex...Midsommarblomster...;-)
