Som ringar på vattnet

Medan regnet ömsom vräker ner, ömsom kommer i kaskader och träd och buskar bockar sig ner mot marken i vinden, sitter jag inne och filosoferar. 

Jag funderar på de stackarna som på ett eller annat sätt påverkar vår vardag i vår välfärdsstat. De som av fattigdom, sjukdom och annan nöd tvingats förödmjuka sig själva. De som inte ser någon annan utväg än att göra det "skamfullaste" man kan göra. De vill leva. De vill att deras barn ska överleva. De kommer hit. De sitter utanför våra butiker. I alla sorters väder. De ser oss springa ut och in i affärerna. Välklädda och med händerna fulla av shoppingkassar. De flesta kastar inte ens en blick på dem. Men alla tycker något. De är ett "problem" de där, tiggarna....

Helst vill vi att de inte finns. De stör liksom lugnet i våra shoppingsjälar. De påminner oss om fattigdomen som finns i världen. Den vi förut bara sett på resor eller TV. Nu är den här på våra gator och torg. Plötsligt så påtaglig. Det är minst sagt "besvärligt". Varför? Stör de vår bekvämlighet? Nja, jag tror att det handlar om vårt dåliga samvete. Det blir så uppenbart att vi har det så otroligt bra som följd av att andra har det väldigt mycket sämre...

Vad göra? Man kan ju tillfälligt försvara sig med att "jag har ju inga kontanter på mig". Eller "det är organiserat av ligor". Självklart är det svårt att tigga i ett land där de flesta (?) betalar med kort. Och visst verkar en del av tiggeriet vara organiserat men långt ifrån alla. Har jag förstått efter att ha läst olika källor. T ex polisen och Stadsmissionen.

Stifta lagar? Kasta ut dem? "För det man inte kan se, finns inte."

Finns det inget sätt att ta hand om dem? Ge dem tak över huvudet? Vård för de sjuka? Nej, visst ja, vi har ju "inte råd"! "Det finns fattiga svenskar också!", är ett vanligt argument. Ja, det finns det. Jag läste om en "vanlig svensk" som var utförsäkrad och som började tigga. Mest för att visa att det kan gå så långt i vårt välfärdssamhälle. Men vi kan ju i alla fall påverka politiken genom att rösta.

Sådant här funderar jag på när jag försöker vandra längs Kärleksvägen. Jag har inga lösningar men när jag ser genom kärlekens glasögon så ser jag människorna som tigger. Människor som du och jag. Tänk om det var Du eller Jag som tvingats förödmjuka oss så???

Lagar och förbud  tar inte bort fattigdomen... Här krävs kärlek, omtanke, förstående, medkänsla utöver det vanliga. Kan vi? Vill vi?

"Innan du dömer ut mig och det liv jag för, gå en mil i mina skor."

När jag inte sitter och funderar drar jag ut hunden på promenad. Och jag menar verkligen DRAR ut! Han vägrar gå ut i regnet. T o m när jag står där i regnjacka och storstövlar och har kopplat honom så får jag dra ner honom från sängen och dra honom med mig ut! Först lockar jag med godis och säger med min glättigaste röst: "Kom nu då, vi ska gå ut. Komse komse!" Funkar inte. Då försöker jag att förklara att: "det finns lagar om att hundar måste få gå ut med vissa timmars mellanrum!"

Funkar inte...Han tittar oförstående på mig och lägger ner huvudet på kudden och gör sig så tung och orörlig som möjligt. :-) Väl ute går han två meter bakom...

Bra att ha hund, då kommer man ut i alla väder! Eller? ;-) Hi hi...

För att förgylla min dag, jag som kan och har möjlighet, gör jag mig en god tunnbrödsmacka och lyssnar på T Ledins "Höga Kusten". Om jag blundar så är jag tillbaka där i Nordingrå, Ådalen...För naturligtvis är det Mjälloms tunnbröd jag smaskar på! :-)
"Barndomsminne" :-)

Till sist denna gråa sommardag:

Med denna ljusa, soliga "änglatavla" önskar jag er ALLT GOTT!

❤️