Långfredag för mängder med år sedan, över 50 år sedan. Jag och min lillasyster fick bara leka stillsamma lekar och inte med kompisar. Alla affärer var stängda och alla "nöjespalats". Mormor var på besök. Hon ville lyssna på långfredagsgudstjänsten på radio. Så vi samlades runt radion och satt stilla och lyssnade på de sorgliga och otäcka orden om Jesus korsfästelse och död. Jag blev plötsligt väldigt ledsen och började gråta. "Hon gråter för Jesus skull", sa mormor. Och det gjorde jag nog...
Nästa dag, påskafton, var helt annorlunda. Då fick man leka och vara glad. Vara med kompisar. Äta påskgodis ur påskägg som tuppen värpt ;-)
Den där traditionen med att vara tyst och stilla avtog sen med åren. Och snart hade affärerna öppna och man kunde gå ut och dansa och se på bio även på långfredag.
Jag tror inte att jag "mått dåligt" av att vara i stillhet en dag om året. Det var kanske rentav en bra lärdom. Nu för tiden finns sällan tid eller möjlighet att stänga ute bruset från omvärlden. Tid till eftertanke är en sällsynthet numera. Allt ska bara fortlöpa i sin vanliga takt, allt ska vara öppet och tillgängligt hela tiden.
Vackert ägg i svartlera av Eva Sjökvist.
Påsk påminner mig om kärleken och om det eviga livet. Påsk och Vår: återfödelse <3 Allt lever upp igen.
Min långfredag har delvis varit en utedag. I sol och lite kylig vind vandrade vi iväg till lekparken. Barnbarnet sprang förtjust runt, runt och ville naturligtvis ta trappan upp och rutschkanan ner ;-)
Nu förbereder vi långfredagsmiddagen. (Långt ord;-)
Inget mörker består för alltid.
Ljus till er alla!
❤️
Ägg från Paradisverkstan, Öland