Som ringar på vattnet

Låt kärleken slå rot.

Låt kärleken slå rot. Överallt. Och framför allt i ditt hjärta.

Och kärleken till dig själv? Kan du säga att du älskar dig själv?

Jag har svårt för det. Men jag tränar ;-)

Särskilt svårt tycker jag att det är att älska min värkande kropp. Jag tänker på det när jag sänker ner den i det varma badvattnet i badkaret för att få lite lindring i värken. Jag har tänt ett ljus. Försöker slappna av i den spända kroppen. En stund. 

Tänker att trots all värk så har min kropp burit mig genom livet. Jag föddes för tidigt och var visst lite "skrynklig" första tiden. Nu börjar jag bli skrynklig igen. ;-)Vi har vandrat genom öken, vi har flutit i Döda Havet, klättrat uppför Mazada, njutit i solsken, bemästrat stormar, blivit genomblöt av regn, åkt skidor och skridskor, joggat, dansat, fallit och rest oss....Vi har burit två fantastiskt fina barn, jag och min kropp. Det gjorde vi bra! Det var kärlek. Som tonåring klagades det på min kropp: -" Du är alldeles för mager, flicka lilla", stönade tanterna. Men killarna klagade inte! ;-) Efter första barnet fick jag snabbt tillbaka min smala kropp. Utan träning. Efter andra barnet gick jag bara upp i vikt och fick börja banta och träna. Det gjorde vi också bra. Men sen började pendlandet i vikt allt efter hur hormonerna studsade omkring och hur mycket stress vi utsattes för. Och så sjukdomen. Värken och tröttheten. Kroppen begränsade mig. Allt mer. Sen sa kroppen ifrån totalt. Kollapsade och jag kunde inget göra annat än vila i det totala kaoset. Själ och kropp hörde inte ihop, kändes det som. Som om maskinen kroppen kraschat och jag var tvungen att leva helt i mitt huvud, min hjärna där det rådde total förvirring. Och någonstans där inne, långt inne, grät min själ förtvivlat....

Nu är min kropp en sliten men ändå bastant kropp som för värkens skull behöver gå ner några kilon. Den bär spår av mitt liv både utanpå och inuti. Mina ben tillåter mig att vandra vidare. Min rygg håller mig ännu uppe. Jag står för det mesta stadigt på marken. Jag hör lite sämre och synen måste ha glasögon till hjälp. Håret är grått men går ju att färga, om jag vill. Mina händer har nästan alltid sett gamla ut så de har inte förändrats :-) 

Tack min kropp! Jag fick denna kropp i detta liv. Jag är tacksam men att älska den, det är svårt.

Och själen? Den mår bättre och bättre. Bäst mår den när den får vila i andligheten. Eller när vi gör något kul. När jag är med mina nära och kära, vänner liksom familj.

Att älska sin själ. Det är också svårt. Men ju mer kärlek jag unnar mig desto bättre mår själen. 

Det som förenar kroppen och själen på ett läkande sätt är yogan :-) För mig i alla fall.

 Själavandring

Igår såg en vän och jag ett tydligt vårtecken: svanar kom flygande, ut mot havet :-)

Ikväll väljer jag att se på del ett i nya säsongen av "När livet vänder"...:-)