Vi tar en promenad ner till sjön. Allt är så tyst och stilla. Träden sträcker sina nakna grenar upp mot den grå himlen. Sjön har en tunn ishinna. Det är som om någon ropat "förstelnad" och all rörelse bara stannat upp...
Vi blir så där andaktsfullt tysta igen. Tacksamma över att vi får njuta av novembers speciella skönhet.
Paris och terrordåden känns så overkligt långt bort när vi går på vår tysta promenad. Ändå upptar de våra tankar. Blandat med tankar på det stundande bröllopet och vardagssysslor. Det långt borta och det nära...
Det gröna lyser upp bland de svarta, blöta löven <3
Nu pratar maken i mobilen med vår yngste son. Morgondagen planeras. Sonens flytt från en lägenhet till en annan med mellanlandning här och på andra platser...ja, det låter rörigt men det kommer nog fungera bra ;-) Bara han kommer ihåg tandborsten! ;-))
Mörkret lägger sig. Jag tänder lampor allt tidigare för varje dag.
Bär på en tomhetskänsla idag...vilar tankar och känslor...nya kommer....
Vi tänder ljus i mörkret idag också. Eller hur? <3
Pax et Bonum
❤️
fint