Åh, vilka minnen denna bild framkallar! Hoppa twist! Underbart! Jag älskade det. Alla raster hoppade vi, när vi kom hem hoppade vi. Om man var ensam kunde man ändå hoppa. Man spände bara fast bandet mellan två stolar. Min mamma tyckte att det var så festligt att höra oss säga till varandra: "Bresa med benen" ;-) Alltså, "sära" på benen. När vi tyckte att någon som "stod" höll sina ben för tätt ihop. ;-) Ibland skulle det vara smalt, ibland brett. Och ibland skulle man studsa. Den som missade fick stå.
Vad vig man var på den tiden!
Undrar om några hoppar twist idag? Jag har inte sett det under den tid jag jobbat inom skolan. Synd. Det var ju så kul! :-)
En fin vän på Fb skrev beskrev sina livsvägar som krokvägar. Vad jag känner igen mig i detta. Både min Bättringsväg och min Kärleksväg är och har varit väldigt krokiga. Men vem har sagt att livsvägarna ska vara raka? De krokiga är mer spännande. Man måste vara lite modig för att våga ta sig fram på dem. Man har ju liksom sämre "uppsikt". Ibland är vägarna kanske bara stigar som i "värsta" fall inte ens är upptrampade. Man får vara föregångare och trampa upp själv. För det behövs det extra mycket mod!
Jag är medveten om att jag skrivit om detta flera gånger förr men vissa saker blir inte inaktuella och tål att upprepas. Eller? Nåväl, här kommer en bild i repris också:
En annan fin vän skrev om att våga gå sin väg. Våga lita på sig själv. Våga vara rädd och göra det man vill ändå.
Åh, vad jag behövde de orden precis när de dök upp! Tack!
"Våga lita på dig själv!" <3
Det är bra att stanna upp ibland och fundera på om man är på rätt väg. Mår jag bra här? Är det här "min" väg eller trampar jag bara på i någon annans fotspår?
Likaså är det bra att ibland våga kolla vad som finns bakom nästa krök ;-)
Vi lever i ett land som blir allt mörkare, inte bara pga årstiden utan också det politiska läget. Då lyser en berättelse ur verkligheten upp:
En kvinna berättar att när hon satt på den fullsatta bussen i morse var det en kvinna som plötsligt började gråta högljutt. Alla blev oroliga och trodde att det hänt något hemskt. Men det visade sig vara glädjetårar. Kvinnan hade fått besked om att hon efter tre år fått uppehållstillstånd i Sverige. Då bröt glädjeruset ut i bussen. Applåder, lyckorop och glädjetårar. Alla gladdes med henne! <3
En solglimt och en påminnelse om att ljuset finns i det synes mörka. :-)
Ljus och Kärlek
❤️