Minnesfragment
*Tyskland. Alldeles i slutet av 50-talet eller i början av 60-talet. Jag promenerar med mamma och min lillasyster, som åker vagn, i den stora staden Hamburg. Vi möter män. Skadade män. Män som har bara ett ben, eller ett och ett halvt ben. De tar sig fram med hjälp av kryckor. "Det är män som varit med i kriget", säger mamma förklarande.
*Några år senare lämnar vi Tyskland och åker hem till trygga Sverige. Det är orostider. En mur byggs. Kalla kriget.
*Vår bil är tyskregistrerad när vi anländer till den lilla staden i norr. "Kommer ni för att kriga?" undrar barnen som nyfiket betraktar oss när vi flyttar in i lägenheten.
*Året är 1989. På TV ser vi hur muren i Berlin rivs. Pappa är så glad. "Tänk jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta under min levnad", säger han.
Varför vi var i Tyskland berättar jag inte nu. (Några av er vet) Det är inte det jag vill fokusera på nu. Det viktiga här för mig, är att jag förstår att jag alltid haft den där oron för kriget. Den sitter i mig från tidig barndom. Känslan. Upplevelsen. Den är starkare nu än någonsin, nu när rasister med rötter i nazismen får allt mer makt och normaliseras...
Egentligen så vill jag bara skrika: "Men varför förstår ni inte vad som händer?
Tack och lov är vi många som förstår :-)
Lite vila på jobbet ;-)
Denna gråa och kalla söndag har vi varit på jobbet. Vi har flyttat grejer och möbler från vår gamla lokal på plan två till vår nya på plan ett. Det är med lite sorg jag lämnar våran charmiga lokal på plan två. Så många fina minnen. Men också jobbiga minnen.
Dock trivs jag bra på plan ett också. :-)
Vi har "bakat" en svensk Vesuviopizza ;-)
I morgon åker Izabelle hem. Men hon kommer snart på besök igen. :-)
Var rädd om Dig! Önskar Dig all kraft du behöver inför kommande vecka.
Undrar vilka nya möjligheter som kommer att dyka upp?
Hopp och Kärlek
❤️