Den senaste veckan har jag haft mer energi och mindre värk än på länge. "Peppar, peppar" :-) Lite smått kommer tanken att "det är bättre nu". Rädd för bakslag, försiktigt trevande, vaknar hoppet och plötsligt ser jag bilden av min kamp, krisen, depressionen
framför mig och inser försiktigt att den ligger bakom mig.
Det gick inte att bara gena över bron...
Jag var tvungen att vada genom vattnet i den steniga ån. Halka, ramla, slå mig, upp igen, simma motströms...så många gånger var jag nära att ge upp, bara följa strömmen, släppa taget, flyta med, slippa kampen...nej! Upp ovanför vattenytan igen. Inte
sjunka! "Only the dead fish follow the stream"...Jag frös. Mina tårar blandades med åns vatten. Jag tappade riktningen men fann den igen. Över. Över till andra sidan. Några simtag till. Det gör ont! Benen är stumma! Lite till. Lite till...
Jag nådde land. Kröp och vadade i land på darriga ben. Sjönk ner i den torra sanden. Stilla. Andas.
Där är jag nu. Benen darrar ännu men de bär. Små steg i taget.
Ett år har snart gått sen jag obarmhärtigt slungandes ner i det svarta hålet. Sveket. Depressionen.
Jag huttrar fortfarande men vattnet har jag skakat av mig. Som en hund.
Jag vet att jag inte alltid var ensam där ute i det mörka kalla vattnet. Hjälpare av olika slag fanns där. De som aldrig svek.
Tacksam. <3
Jag vänder ansiktet upp mot den bleka oktobersolen. Ljuset finns där, trots allt <3
"Lugnare vatten, makligare sjö..."
Den bild jag ger av min depression kanske verkar helt främmande för dig. Kanske tycker du att den är väl dramatisk. Men för mig är det en bra bild av kampen, smärtan, mörkret och djupet.
Det tar tid att bli stark igen.
Jag hoppas att du har/haft en fin höstsöndag. Att du kunde sova gott. Kanske firade du Halloween igår. Verkar vara många som gjorde det. Nästa helg är det Allhelgona. Ljus i mörkret. Minneshögtid.
Hoppfullheter
❤️