Den sista röda rosen för i sommar får komma in och glädja oss i en liten vas. Det har varit en fantastisk rossommar.
En kämpe och överlevare. Clematisen såg inte mycket ut för världen under större delen av sommaren. Men titta titta, NU blommar den! Trots kalla nätter. Jag gillar sån växtkraft! Det ger mig hopp! Tack älskade blomma! <3
Sista augusti. Vi har så olika känslor och tankar om hösten, vi människor. Många räds den, mörkret, kylan, vissnandet...andra välkomnar den för att den inte är så krävande som t ex våren och de känner ett lugn inom sig. Själv längtar jag efter höstglöden,
lövens färgpalett, den höga luften...
Tänker på parallellen till våren. På våren handlar det om att hitta "den/det första", blåsippan, fjärilen osv. På hösten betraktar man "den/det sista". Naturens gång. Jag finner en viss trygghet i detta. Ett lugn. Tidens rytm.
Födelse, liv, död, återfödelse...
Mycket gör ont, annat är glädje. Livet. Kärleken.
Kärleksljus
❤️