Nu kommer tiden när allt ska vara så där "läskigt" igen. Läskigt på låtsas. Minns barndomens spökhistorier. Hur vi släckte ner ljuset och mörklade rummet och berättade "spökisar" för varandra. Det var både lite otäckt och kul på samma gång. Stämningen blev alltmer skräckfylld och förväntansfull allteftersom historien berättades. Efter en låååång mörk historia kunde den avslutas så här t ex: .."och i kistan låååg...en...banan!!!" Varvid vi skrattade så vi fick ont i magen och tände lampan. :-)
Finns spöken? Beror ju på vad man menar förstås. Om man menar osaliga andar som vill ha uppmärksamhet så tror jag på "spöken".
Goda andar tror jag på. Eller rättare sagt, jag vet...och jag är tacksam över dem jag har omkring mig.
Människans behov av skräck talas det ofta om. Jag vet inte jag...för många människor är tillvaron tillräckligt skräckfylld, verkligheten...
Barns behov av att bearbeta rädslan för döden genom att klä ut sig till benrangel och käka godis som ser ut som avklippta fingrar...är inte det bara ett skapat kommersiellt behov?
Att tala med barn om döden kan kännas svårt men det viktigaste är att lyssna till barnens berättelser, till deras funderingar, deras tro och svara på deras frågor så gott man kan. Även svaret: "jag vet inte" är ett svar.Följt av: "vad tror du?"
Så tänker jag om detta. Hur tänker du?
Sagor, religionens domedagsprofetior, filmer mm har skapat bilden av döden som något våldsamt och otäckt. När det ju egentligen handlar om själen. Kroppen dör men själen...
Jag har min tro, du har din. Kanske har vi samma tro?
Hur som, alla gör som de vill. Festa eller inte. (Festa med färre människor och med avstånd och förnuft i år)
Jag vill ha en själslig/andlig högtid. Allhelgonahelgen med tända ljus och minnen räcker för min del. Och pumpor gillar jag! :-) Och godis...:-)
