Vardag:
Äntligen står jag där i duschen. Vattnet är ljuvligt varmt. Ändå sticker det som nålar mot min hud. Tvålen skummar och doftar gott. När jag nästan är färdig börjar jag känna mig "svajig". Armarna känns så tunga. Håret blir inte riktigt ursköljt. Det får duga ändå. Jag sveper handdukar kring kropp och huvud. Andas. Känner en lätt ökad hjärtklappning. Sätter mig ner. Andas. Tänker att detta är en framgång, en personlig framgång på min livsresa just nu.
För så är det. Det som för andra är självklarheter kan för mig vara som att bestiga ett berg. Jag försöker att sluta ha dåligt samvete för att jag "gnäller" när det finns så många andra som har det mycket värre än vad jag har det. Det förändrar ju ingenting för vare sig dem eller mig. Och jag försöker sluta att kalla det för "gnäll" och istället kalla det för vad det är: ett konstaterande. Det finns så mycket jag aldrig berättar.
Om jag gillar att någon hör av sig och undrar hur jag mår? Självklart. Alla hälsningar värmer och gör gott. Ingen behöver anstränga sig för att "förstå" hur jag mår. Alla har ju fullt upp med sitt. Tips och råd vill jag inte ha, jag har testat det mesta. ;-) Fibromyalgi måste man lära sig att leva med. Det finns ingen bot, men det finns lindring.
Mitt vanligaste svar när någon hör av sig är: "Jag mår inte bra. Men jag har det bra" :-)<3
