Jag försöker leva i förlåtelsens ljus. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Vad är då förlåtelsens ljus? För mig handlar det om den tuffa inre och yttre livsresan jag gjort. När jag plötsligt kunde sätta ihop skärvorna, orsak och verkan. När jag kunde släppa den onödiga skulden och skammen jag burit på. Lämna över den dit den hörde hemma. Då återstod att förlåta. Det svåraste. Att inse och acceptera att det finns sånt jag aldrig får svar på, sånt jag aldrig kommer att förstå. Jag reste mig över det. Släppte det. Det fick inte längre släcka mitt inre ljus. Jag förlät. Att glömma är omöjligt, minnet i kroppen, är skört. Men sakta tänds lågan inom mig. Den ska ingen få släcka mer.
En liten del av vår egen äng. Just nu växer här vitsippor. Gullvivor och pärlhyacinter är på gång. Sen kommer sommarblommorna. :-)
