Det regnar därute.
Man ska inte klaga...
Det kanske blir en öppning i samhället i juni. Eller inte.
En spruta räcker. Eller nej,förresten, minst två.
Ett märkligt virus och dess ännu märkligare mutationer styr våra liv.
Och vädret styr humöret.
Man ska inte klaga...
Men lite kan man väl få klaga? Sucka, lite så där lagom tungt och säga sånt som: "Jo, det kunde vara värre"...
Pandemi är tålamodskrävande..
Kråkor är sällsynta gäster på gården. Men nu har vi en stor kråka på besök som stolt spatserar omkring här och ser ut som "herre på täppan". Plötsligt ser ringduvorna små ut, för att inte tala om skatorna...:-)
Jag går ut en sväng på gården. Måste sträcka på benen och andas uteluft. Det småduggar. Balder tar en snabb tur ute, vänder sen tillbaka till förstutrappen där Pavvo står. Nej, de vill inte vara ute. "Är det inte mat snart?"
Värmer mig med soliga minnen:
Åh, det var en sån varm, vacker kväll. Visby strandpromenad. 2018. <3
Och hur hade vi det för två år sedan? 15 maj 2019?
Jo, tack, riktigt skapligt faktiskt :-)
Men nu är nu. Och egentligen så har jag det riktigt bra. Okey, kroppen (fibromyalgin) gillar inte väderväxlingen. Har jag tur går skovet snabbt över.
Hoppas din dag är en bra dag!
Tålamod
♥️