Hatet och maktbegäret tar varandra i hand.
Cynismen och lögnerna trivs ihop.
Förnekelse och konspiration bildar par.
Passivitet och feghet urholkar oppositionen.
Egoismen och rasismen vinner framsteg.
Och vi kan inte stå där sen och säga att vi inte förstod, att vi inte såg och inte hörde…
När slutade vi tänka själva?
När började vi ställa oss på led och bocka?
När slutade vi vilja samförstånd?
När började vi tro på lögnerna?
När vann hatet över kärleken?
Wisti <3
Jag är så trött på alltihop men detta är allas vår verklighet. Vi är ingen isolerad ö. Vi är beroende av andra, vi har skyldigheter och vi har rättigheter. Precis som alla andra.
Kanske är detta mitt sista inlägg. Orken att skriva om hopp och kärlek tryter. Jag är inte bitter men orolig. Det finns en massa saker att vara glad och tacksam över och det är jag men samtidigt kan jag inte blunda för det som sker och vad det kan innebära för allas våra barn och barnbarn.
Vad vi ska göra? Vi som vill fred och medmänsklighet? Sprida sanningar är ju ett sätt. Rösta med förnuft och hjärta är ett annat. Protestera. Jag har inte svaren. Men jag vet att jag delar oron med många andra. Och jag vet att när förnuftet, modet, medmänskligheten tystnar…då har hatet vunnit.
Till sist. Ändå:
<3
Om du läst ända hit: Tack <3
Andetag
Dagens meditationsbild och ord
Vi är många som känner samma oro. Oro för vårt klimat, fred, solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde. Självklarheter som ifrågasätts och smutskastas. Tänker på alla som lever i oroshärdar och på alla små som ska växa upp. Vill tro att världen kan återhämta sig ännu en gång, för förnuftet brukar segra till sist. Det har hänt förr. Vi som vill vår värld och varandra väl är fler än dårarna så låt oss hoppas på de goda krafterna även om det tyvärr går långsamt. ❤️