Det var en varm junidag. Vi var på hemväg efter skolavslutning, någon gång på högstadiet. Jag och mina närmaste tjejkompisar. En av oss var missnöjd med att inte ha fått 5:or i alla ämnen, vi övriga var nog ganska nöjda med de 5:or vi fått. Vi bar kassar med böcker, teckningar och annat. En klasskompis till, en kille,kom ikapp oss. Han var frustrerad. Tog upp en mattebok och rev den i bitar. En kille som säkert, idag, skulle fått en bokstavsdiagnos. Det fanns inte på den tiden. Killar som han kallades "dumma", "stökiga", "hopplösa"…
Jag vet att det gått bra i livet för mina tjejkompisar. Hur det gått för killen har jag ingen aning om. Jag hoppas att det gått bra.
Från en av de gamla tidningarna vi hittade på vinden i gamla stugan. :-) (Garanterat äldre än mig)
Och så var det det där med betyg…
Jag är vänsterhänt. Det gjorde mig till ett hopplöst fall i syslöjd (som det hette på den tiden), enligt min fröken. Hon suckade och stönade när hon skulle hjälpa mig. Och skällde. Men jag lyckades lära mig själv, även om det såg "bakvänt och fel ut", i hennes ögon. Brodera var min grej. Det var jag bra på. Ett år fick vi brodera och sy en personlig tavla. Det gillade jag. Men när jag skulle ta hem den vid terminsslutet var den borta och fröken hade inte "en aning" om var den var.Jag fick hjälp av klasskompisar att leta efter den, men nej, den var borta. Till min stora förvåning fick jag en 5:a i betyg! Måste vara fel, tänkte jag och gick till skolexpeditionen och kollade. Och nog var det fel, alldeles totalt fel! Jag hade fått en 1:a! Pappa blev ursinnig och ringde läraren och frågade varför. "Ja, men, hon har ju inte gjort någonting", blev svaret…
Jag fick högre betyg året efter… ;-)
Försommartid. Dofter, grönska, fågelsång. Cecilia Ekhem fångar känslan i sin fina dikt:
