Idag för ett år sedan var jag väldigt sjuk. Jag hade börjat medicinera. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte visste hur jag skulle orka leva längre... Ångesten hade tagit över min kropp och min själ. Jag var innesluten i något fruktansvärt skrämmande. Långt därinne fanns Jag. Mitt egentliga Jag. Men Jag kom inte fram. Det var en snårskog av smärtor, sorg, skräck mellan mitt Jag och verkligheten....
Idag är jag glad att Jag lever. Jag hyllar Livet. Jag lever i verkligheten. Jag är Jag igen!
Tack vare läkare och mediciner. Och tack vare make, söner och underbara vänner <3
En bit på Bättringsvägen återstår. Men jag Lever Mitt Liv Nu!!!
Resan, vandringen har varit lång. Var och när tar Bättringsvägen slut? Vet inte. Inte ännu. Men när jag är där - då Vet Jag :)
Syftet med allt det svåra har jag heller inte förstått ännu. Men jag tror att det finns ett...ett syfte....trots allt..
"Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val."
- Karin Boye
Den dikten har alltid tilltalat mig men det är först nu som jag börjar förstå den..
Vintern släpper inte sitt grepp om vårt land. Det snöar och blåser. Det är inte ens "hundväder". Vår hund hade bråttom hem in i värmen efter promenaden. En riktig sjusovardag ;)
"Längst inne i varje
vinter döljer sig en
skälvande vår"
- Kahlil Gibran
