Som barn hamnade jag en gång på samma bänk som några fromma tanter. Det var möte i församlingen och pastorn ledde bönen. Jag satt som man "skulle" med huvudet sänkt, knäppta händer och blundade, för att kunna stilla sig och fokusera. Plötsligt började tanten närmast mig, sucka och säga: "ja, käre Jesus, ja …suck..Jesus, Jesus" och så började nästa tant sucka…."ja, käääre Jesus, tack käääre Jesus"… osv…
Jag kikade lite på dem, de blundade, skakade lite på huvudena och såg "fromma ut". Saliga på något sätt. Och jag minns att jag tänkte: "vad är det som händer?" Och det undrar jag fortfarande… Var det ett spontant uttryck av tacksamhet eller var det "inlärt"? Spelar ingen roll nu men jag tänker ibland att: "tänk om man gjort så i stela Svenska Kyrkan"… fniss…
Jag har aldrig förstått mig på fromhet. Känns som något "påklistrat"?
Men var och en har sin gudsupplevelse och jag respekterar andras tro så länge den inte prackas på någon.
Det är mycket man inte förstod som barn och mycket av det förstår jag inte än idag. Det får vara så. Pingstdagen som firas till minne av att lärjungarna uppfylldes av helig ande, t ex.
