Det är så vansinnigt spännande att jag knappt vågar titta men jag tittar ändå. Tiden sniglar sig fram. Några minuter kvar. Favoritlaget leder. Jag ber till högre makter. Skriker till! "Där var det nära!" Hu...och sen: "JAAAA!!!" Jublet har ingen gräns!! "Hur känns det?" Spelaren är så lycklig att han inte kan svara...(Han är "mållös", hi hi)
Storvreta vann SM-guld i innebandy. Jag såg matchen på TV, sönerna med vänner såg live.
Varför engagerar detta mig? Jo, eftersom jag bott i Uppsala håller jag på Storvreta. Innebandy för att mina söner spelat och spelar det. Vet inte hur många nagelbitande matcher jag varit på. :-) Om man aldrig sett en innebandymatch är det nog svårt att förstå charmen. Det är en snabb sport. Ofta många mål. Och en och annan spelare som dimper över sargen. Svårförståeliga regler, i alla fall för mig. "Öh, vad hände där??" ;-) Men full fart och vansinnigt spännande för det mesta.
Stämningen på läktarna var det lite si och så med ibland. När killarna var barn och tonåringar mötte man lag med supertaggade...föräldrar...på gott och ont. Jag har sett och hört många vuxna med minst sagt oförskämt beteende...men också härligt engagerade vuxna.
Jag minns när "vi" på hemmaplan mötte ett lag från "en ort där jag bott förut". De föräldrarna och ledarna utmärkte sig. Skrek och protesterade och viftade och skällde. "Vi" (Vide) vann matchen och blickarna från de förlorande föräldrarna var rent hatiska. Och fula ord och muttrande. Läskig stämning. Och väldigt barnsligt beteende. Hoppas att inte deras söner blev utskällda sen. Förlorar man behöver man uppmuntran. Åtminstone på den nivån. Och förresten, det mesta är ju domarnas fel ;-) (Tur att några vill vara domare...)
Sport väcker känslor...!
Minns också en ledare som matchen igenom skrek: "Kom igen nu grabbar!" Även när laget ledde...
Jag minns att jag nästan kokade av irritation ;-) Men jag minns inte om "vi" eller de vann. Spelar ju ingen roll nu :-)
Det var kul och intensivt de där åren när sönerna spelade innebandy och fotboll. Ett evigt skjutsande. Gemenskap och tillhörighet. Glädje och sorg. Nu är sönerna vuxna och sköter sig själva. Och spelar fortfarande innebandy för skoj skull.
Så här kändes det lite i morse när jag hörde regnet slå mot fönsterrutan...
Men upp kom jag till slut och till och med ut.
Dystert är kanske ett bra ord för dagens väder....;-)
Men man behöver ju inte vara dyster i sinnet för den skull. Jag försöker låta bli :-)
Aktiviteterna de senaste dagarna har kroppen beslutat att bestraffa mig för...värk...att det ska vara så svårt att hitta balansen...att ta i lagom...men när vädret är så här så kan man ju vila med gott samvete, eller hur?
Lite te, en god kaka, en bra bok...
Ska bara tömma tvättmaskinen först ;-)
Vill tillägga att jag märkt en skillnad åt rätt håll sen jag började med yoga. Värken i ryggen blir inte lika intensiv och avtar snabbare nu. Kanske är min yoga bra för min fibromyalgi? :-)
Regn eller solsken, arbete eller ledighet, frisk eller sjuk, jag önskar Dig en fin söndagskväll och en bra ny vecka fr o m i morgon.
Var varsam med dig ❤️
NAMASTE
❤️