När jag kände som mest förtvivlan över att inte ens orka blogga längre, dök en fin kommentar upp. Från en för mig okänd läsare. Ord som värmde in i hjärteroten och som gav mig kraft att försöka forma orden till meningar, tankar till text. För jag vill ju blogga :-)
Izabelle är här. Det är så mysigt. Maken tar det stora ansvaret, jag får vila och vara med henne så mycket jag orkar. Kärlek. Tacksam. <3
Regnet smattrade på fönstret under natten. Springer spanieln förvandlades på något mystiskt sätt till en S:t Bernhard där han låg i min säng. Det är märkligt, när han ligger i sin korg ligger han hoprullad i ett hörn men när han ligger i våra sängar sträcker han ut sig och blir dubbelt så lång. Och tung. Omöjlig att rubba. ;-) Själv låg jag antingen "hoprullad" uppe vid kudden eller snett, nästan i "bananpositionen" i yogan...i mina försök att anpassa mig. ;-) Nåja, även om jag aldrig helt vänjer mig vid detta så sov jag, mesta tiden i alla fall. ;-))
När jag läser nyheterna kan jag inte låta bli att undra om världen är galen? Det verkar som om både förnuftet och det goda tappat greppet. För i västvärldens demokratier, där vi har fria val, väljer människor att rösta på rasister, sexister, egoister, maktfullkomliga, lögnare...??? Men hallå???
Såg på Världens Barns gala i fredags. Grät över orättvisorna i världen. Och värmdes över den goda viljan och hoppet som slog emot mig. Men jag blev också upprörd. När en man som varit med och räddat människor på flykt i Medelhavet berättar om sina erfarenheter. Om skräcken och sorgen. Om dessa människor som lämnat allt och flytt för sina liv. Och så har vi mage att i Sverige stå och kalla dem för "lyxflyktingar"...
Sverige har blivit kallt...men värmen finns här, den är bara inte lika högljudd...
Ljus, värme, kärlek och hopp! Vi kan alla välja att sprida detta!
Tacksam för att Du ville läsa detta.
❤️
